Nu törs jag tro igen, hoppas igen och känna mig tacksam. Tacksam till högre makter att vi fick fortsätta att vara en hel familj igen. Den här gamla bilden på våra döttrar Caroline och Emelie utstrålar all den kärlek och all den tacksamhet jag känner idag. Inget mer ont får nu hända barnen igen. Ingenting betyder så mycket för oss som ni barn. Det hoppas jag att ni förstår.

Idag har varit en BRA DAG. Jag har tillbringat eftermiddagen hos min dotter på sjukhuset och jag överväldigades av sån kärlek när jag såg henne idag så den känslan är obeskrivlig. Hon låg där i sängen som en ängel. Lugn och skön stämning och med det lockiga ostyriga håret som flöt ut över kudden. Jag vet att hon avskyr sitt självlockiga hår och därför plattar hon det varje dag men jag tycker det är vackert. Hon hade visserligen ont efter operationen vilket ju inte är så konstigt så jag bara log mot henne när hon sa att hon hade ont. Jag såg att den här smärtan var en självklar och normal smärta till skillnad från den smärta hon haft tidigare. Dessutom ringde hon bara på klockan så fick hon lite smärtstillande i venflonen och sen var allt bra igen. Hennes ansiktsuttryck såg lugnt och samlat ut. Ja det här var min Caroline som låg där och jag drog en djup och tacksam suck , jag log och tänkte "tack gud för att du hörde allas våra böner" Nu kommer allting att bli bra. Allting kommer att bli bra nu. Det vet jag.

Tänk att sammanväxtningar i en buk kan göra så fruktansvärt ont. Jag har aldrig sett en människa ha så ont nån gång. Att stå där bredvid maktlös och inte kunna göra nånting alls.  Det var det mest fruktansvärda jag varit med om.

Men de där minutrarna hemma innan ambulanden kom...jag ryser bara jag tänker på det. Jag mår illa bara jag tänker på det. Nej det var det värsta jag nånsin varit med om i hela mitt liv. Men nu är det över. Jag måste nästan nypa mig själv i armen för att checka så att det är sant. Men jag tror faktiskt att det är sant. Nu ska hon nog bli frisk.

Doktorn var in och klämde på buken och visst hade hon nu ont i hela buken efter att de öppnat den men just det där ömma stället som hon haft ont vid tidigare det var som bortblåst och kramperna var också borta. Dosen morfin var mer normaldoserad än doserad för en narkoman.

Jag kan inte sluta pussa och krama på henne. Tänk att hon överlevde denna fruktansvärda pärs.

Jag frågade henne hur mycket hon själv minns. Men minnena är bara fragment då hon tappade medvetandet hela tiden. Hon hade inte ens förstått att ambulansmännen var här i köket och satte nål. Hon har inga minnen av ambulansfärden. På sjukhuset sen har hon svaga fragmentbider av det som hände och de gånger hon vaknade upp så var hon helt säker på att hon skulle dö. Det förstår jag. Det var hon inte ensam om att tro.

Idag sa hon "stackars dig och pappa. Ni höll på att förlora mig två gånger".

"Stackars oss??? " sa jag. Det är knappast mest synd om oss. Din smärttröskel måste vara superhög. Kan inte sluta tänka på hur i allsin dar man tar sig igenom en sån ihållande smärta, bara minuter emellan som bäst och varje kramp så stark att du tuppar av trots morfin i blodet. Hu då! Nej jag beundrar din styrka Caroline. Styrkan att kämpa när det verkligen behövs.

Ja det är sant, vi höll på att förlora dig som bäbis också. Jag minns fortfarande mardrömsfärden från Avesta in till Uppsala. När vi kom fram så sa de "varför tog ni inte ambulans?" Två månader gammal och på självaste midsommaraftonen blev du akut opererad och fick en tillfällig stomi under några månader.

Det var hemskt. Minnena har mattats av men jag kan fortfarande beskriva känslorna jag hade då. Rädslan av att förlora dig. Då läkaren sa att det var tur att vi åkte (vi åkte på måfå för en dum jäkla läkare på ett annat lasarett hade fått för sig att det inte var akut och sa att vi skulle vänta på att bli kallade då remissen var på väg) När vi sen kom till Uppsala så var remissen inte ens skickad. Att den doktorn fick en varning behöver jag väl inte ens säga.

Men att mäta den händelsen med det som hände häromdagen, nej det går inte. Ingenting går att mäta med det som hände häromdagen.

Nu ska jag göra mig en stor kopp kaffe. Sätta mig tillrätta och pusta ut för nu vet jag att Caroline mår bra och hon är i tryggt förvar och förmodligen så sover hon riktigt gott nu. Hon sov i över en timme när jag var där idag och när jag gick så blinkade ögonlocken godnat igen.

Hon utstrålade ett sånt lugnt där hon låg och sov så hon snarkade emellanåt. De spända venerna på halsen var borta, rynkan i pannan var borta. Jag satt länge och bara tittade på henne älskvärt och tänkte "Min vackra tös. Vad hade jag gjort utan dig. Att kärleken till sitt barn kan vara så starkt. Jag tror inte att det finns någon starkare kärlek än den.

JAG ÄLSKAR ER! MER ÄN VAD NI NÅNSIN KOMMER ATT FÖRSTÅ!

Sov gott med er allihop. För det tänker jag göra.

Godnatt.