annehlie

Alla inlägg under oktober 2011

Av Annehlie Eriksson - 23 oktober 2011 17:02

.....nej skulle inte tro det. Det är nog bara för att jag saknar er så förskräckligt mycket däremellan när man bara får träffa er över datorn eller i telefonen  


Hej allihop!

Ja så här nöjd och glad känner jag mig efter den här helgen. En riktig panghelg har det varit. Ja nu tror ni förstås att jag har varit ute på vift men si det har jag inte, inte den här helgen iallafall. Nej minstingarna har varit hemma och hälsat på gamlingarna ; ) och det har varit en sååååå mysig helg.


Jag ska naturligtvis börja med att berätta vart nånstans vi står idag med min dotterns mage. Jag var ju ganska arg och frustrerad och ilsket trött på vårdens dåliga bemötande när jag skrev sist och efter att min dotter fick ytterligare två kramper på hemmaplan efter att vi kommit hem från sjukhuset så var måttet rågat kan man säga. Jag och hennes pappa var rörande överens om att det var en remiss vi ville ha och det skulle vi banne mig också ordna nu.


Så dagen efter ägnade hennes far 6 timmar i telefonen eller väntades på att telefonen skulle ringa. Tur att han hade en ledig dag från jobbet.

Han ringde först akutvårdsavdelningen där han träffade på en syrra som sa sig inget kunna göra men gav rådet att ringa 1177 (sjukvårdsupplysningen) ?????


(Men hallå ursäkta. Vår dotter har nyss legat inne hos er, vi vill inte rådfråga om vad man gör när man har feber eller ont i halsen. Vi vill veta hur vi ska förhindra att vår dotter behöver åka blåljus in till er med ambulans igen och göra slut på ert morfinförråd!!!!!)


Hennes pappa insåg också att det var en inkompetent person han hade i andra änden men ringde dock 1177 som hon sa. Där drog han hela historien än en gång för en ny person som aldrig mött oss tidigare. Hon förstog dock vårt dilemma till 100 % och höll också med om att det var till en specialist hon måste komma så hon förstog defenetivt inte varför akuten bett oss ringa 1177.


(men det förstog jag. Det var det absolut enklaste och snabbaste sättet att bli av med problemet. Det vill säga min dotter och hennes påstridiga föräldrar)


Hur som helst så hade den här sjuksköterskan ett sant och gott hjärta i kroppen och erbjöd sig att själv ringa akutvårdsavdelningen och prata med de.

Efter det så tog det inte lång tid förrän en annan syrra där ringde upp och i princip bad om ursäkt för den andra syrran och sen ordnade hon så att en kirurgläkare ringde upp.

Han var också jättebra och förstog vårt dielmma direkt och han sa också att hon självklart måste ha en remiss men nu hade ju den andra läkaren redan skrivit remiss till vc så då var enklaste vägen att ringa dit och se till att få en akut tid där för att komma vidare.


Som tur var så gick det att få en telefontid  dit samma dag och även där bemöttes vi av en förstående sjuksköterska med empati. Hon ordnade med en ganska snabb läkartid och i tisdags så gick Caroline dit med sin pappa i täten beredd att fightas. Men det behövdes inte. Läkaren var urgullig, väldigt förstående och när han klämde på magen så sa han att det känns som att det ligger en spänd muskel där. Nåt fel är det iallafall sa han.

Han förstog inte heller grejen med att skriva en remiss till vc men tack vare honom och hans  otroliga empati, hans sätt att se på Caroline, hans sätt att lyssna på henne, tala med henne och visa uppriktigt intresse av hennes problem. Han hade också verkligen läst på hennes journal och kunde saker i hennes historia utan att behöva titta i papperen. Det kallar jag för en intresserad läkare.

Mitt förtroende har växt, ja det hör ni väl.    Tänk vad rätt person på rätt plats och vid rätt tillfälle har stor betydelse.


Under tiden nu så lever min dotter som vilket liv som helst. Hon jobbar, äter, sover och tränar. Men senast idag så fick hon två korta magkramper och igår kom det också några små rackare. Om det stannar där eller inte det får tiden utvisa. Just nu får vi bara vara väldigt glada över att ha kommit så här långt och OM hon i det här skedet skulle åka in akut så skulle hon iallafall bli överflyttad till mag och tarm avdelningen direkt och det känns tryggt.


I helgen har som sagt var hon, hennes pojkvän och Emelie varit här och hälsat på.

I fredags var jag ledig så då startade jag dagen med en UNDERBAR sovmorgon.

Sen ägnade jag några timmar hos frissan så nu har jag lugg igen   

Fredagkvällen viktes åt IDOL

 

Amanda Fondell är min stora favorit. Om jag ska gissa så blir det hon eller möjligen den här tjejen

 

Molly som tar hem hela idolkarusellen. Men mest av allt så hoppa jag och tror på Amanda. F.


På Lödagmorgon vaknade jag och kände mig pigg och utvilad. Så jag packade rakst ner träningskläderna i väskan.

  Hällde i mig en proteindrink och en kopp kaffe och sen drog jag iväg till gymet.

Där körde jag ett av mina vanliga pass. Jag har en träningsstrategi framför mig då mitt mål är att nästa höst springa tjejmilen för andra gången (första gången var år 2003 så det var några år sen) och att denna gång få en bättre tid än förra gången för den gången var jag visst några år yngre men betydligt mer otränad än idag.

Idag springer jag 30 minuter men jag går två st. två minuters pass mitt i passet då jag passar på att dricka vatten och sen avslutar jag med 2 minuters gång. Så springpasset blir 24 minuter långt.

Jag kan springa 30 minuter i ett sträck om jag vill.(Samma dag Caroline fått sin tid till mag och tarm sprang jag i ett sträck ännu längre. Dels av glädje, äntligen kändes det bra i min mage. oron var lite mindre. Dels så behövde jag springa av mig den ilska och frustration som jag burit inom mig så länge) så med andra ord, jag vet att jag kan. Jag vill bara inte skynda på utan ta det mer strategiskt. och nu har jag en plan i mitt huvud som jag tror ska funka himla bra. Och jag är så taggad,

Jag styrketränar också parallelt 2 ggr/veckan och eftersom jag också dansar zumba 1ggn/veckan så är ju det också en slags styrketräning.

Jag får återkomma till det tänkta träningsprogrammet sen.


Lördagen avrundades med en tur in till Örebro där vi tittade på bion Svensson Svensson. Den var riktigt kul.

När vi kom hem därifrån så stack barnen iväg ut på vift för att träffa vännerna så då blev vi ensamma hemma i soffan. Men det gjorde inget.

Jag var ut på datorn en sväng och hittade det perfekta stället för oss att fira vår femte bröllopsdag på. Men det berättar jag också mer om sen ; ) Det är iallafall ingen storstad, det bara osar lugn och ro och ta hand om varandra vistelse.


Idag har jag tagit en lång och rask promenad ute i den härliga solen, ätit en god middag ihop med familjen och nu har barnen åkt hem och lugnet är åter i lilla Nora och hemma hos familjen Eriksson   


Nu blir det lugn tvkväll i soffan ikväll och så får man ladda för en ny arbetsvecka och en ny träningsvecka.


Ha det så gott allihop!

 

PS: Nu glömde jag ju berätta om vår roliga Cinderella kryssning som vi var iväg på förra helgen men jag får väl försöka att komma ihåg att berätta lite mer om den i nästa blogginlägg!

  
ANNONS
Av Annehlie Eriksson - 11 oktober 2011 20:53


I det här inlägget skulle jag ha visat er mina nya festkläder som jag handlat till kryssningen på lördag. Jag skulle ha visat er mina nya snygga träningsdojjor och träningstoppar. Istället blir det ett inlägg om hur sjukvården nu har krossat min tillit och mitt förtroende för gott tror jag. Det känns för jävligt rent ut sagt med tanke på att jag själv är en del av sjukvården. Men tyvärr så är det så jag känner efter det som hänt i helgen.


Det handlar om min dotter igen. För femte gången nu på 14 månader så drabbades hon av dessa hemska magsmärtor igen. Fjärde gången på fem månader. Jag vet, det låter helt sanslöst men det sanslösaste är ändå att de bara skickar hem henne igen. Enda gången hon blev värdigt bemött var i April då hon åkte in i Örebro och det var då hon blev opererad. Vi trodde då att allt vad magsmärtor heter var ur världen men så var icke fallet skulle det visa sig. Den gången var värst av alla gångerna och jag fick verkligen göra första hjälpen fullt ut på min egen dotter. Jag trodde på allvar att jag skulle förlora henne den gången och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv kan jag säga.


Efter den gången var allt lugnt till för sex veckor sen. Då kom mardrömmen tillbaks. Denna gång befann hon sig ända borta i Mariehamn. Som tur var var hennes far med henne där.

Alla gånger som det hänt så har händelseförloppet varit detsamma, fast med olika intensitet. Det finns inget som heter förvarning. Rätt som det är så bara kommer kramperna som är så intensiva att hon helt enkelt bara faller ihop i en hög. Skriket....det går inte ens att beskriva. Har själv jobbat med akutsjukvård men har aldrig hört någon skrika så hjärtskärande nån gång. Ögonen som stirrar rakt fram i panik, tårarna som forsar nerför kinderna. När krampen väl släpper så har hon i princip nästan svimmat av smärtan och hon är helt okontaktbar. Du kan se att hon lever men bara om du tittar på halsen där pulsen slår som om hon sprungit värsta maratonet i uppförsbacke hela vägen.

Timme ut och timme in. Hon går säkert igenom minst 100 såna smärtsamma kramper under 5-6 timmar. Läkarna står maktlösa och öser i henne morfin och stesolid. Det lindrar lite men inte mycket.

Tänk dig att stå där som förälder hjälplös och titta på sitt barn som har så ont. Det enda du kan göra är att hålla henne hårt i famnen när hon vrålar av smärta, visa att du finns där, försöka få henne att andas med i smärtan. Det känns på ren svenska för jävligt. Det känns för jävligt!

 

Men det finns nåt som känns ännu jävligare och det är känslan av att ingen lyssnar på en. Jag har berättat hennes livshistoria hundra gånger nu för alla möjliga sorters sjukvårdspersonal, allt från hennes första operation då hon var två månader gammal till allt som hänt idag. Jag har hennes historia så tydligt i mitt huvud att jag skulle kunna skriva en bok om hennes liv och banne mig så tror jag att jag ska göra det en dag också.  

Men när smärtorna ebbat ut för att avslutas med små magkramper av mindre intensitet och sen försvinna bort helt så står sjukvården bara där handfallna, glada igen över att smärtorna är borta och säger att prover och röntgen ser bra ut så nu få hon åka hem.


Så nu är hon hemma igen. Kramperna försvann men hon var öm i magen, just på den fläcken som hon alltid pekat på. Två centimeter bort från denna fläck känns inget alls men just på den fläcken gör det ont. Hon är trött, hon är slut och hon känner sig uppgiven och sanningen att säga så kände jag mig också så igår när hon blev hemskickad. Jag grät i min ensamhet här hemma. Kände mig maktlös, ledsen, besviken men framför allt JÄVLIGT ARG!

När värsta "tycka synd om mig" stunden var över så torkade jag tårarna och började fokusera igen, fokusera på hur jag skulle hjälpa min dotter vidare i denna sjukhusdjungel.


Det enda läkaren som skrev ut henne sa var att man inte visste vad det var men att en operation iallafall inte var något alternativ då att öppna förmodligen inte skulle ge något konkret då röntgen och prover såg bra ut och för många öppningar kan på sikt kanske ge värre problem. Det resonemanget köper jag fullt ut.


De sa att det kan vara en nervskada just på det stället  eller/och att bukmuskelväggen just där är otroligt skör och känslig. Så det positiva var att hon kunde fortsätta att träna både kondition och styrketräning sen när hon kände sig ok för det skulle bara stärka bukmuskeln.

För övrigt skrev hon en remiss till hennes vårdcentral för att utreda i ett lugnare skede.

 

Kan faktiskt trots detta allvarliga läge inte låta bli att skratta åt denna remiss. Vad sjutton ska en  hyrläkare på en vårdcentral göra (för jag kan ju aldrig tro att hon får träffa nån ordinarie)som akutsjukvården i Falun inte kan.

När hon sa det kände jag bara att "nu åker vi hem". Inte för att vänta på nån jävla remiss men för att samla krafter för att knalla in tillsammans med henne i det där jäkla rummet på hennes vårdcentral och kräva en remiss till smärtenheten eller någon annan specialist. Jag tänkte att jag lyfter inte på arselet förrän den där remissen är skriven.


Nu kom dock läget in i fas 2. Det vill säga hon fick en till kramp i kväll. En ganska intensiv men inte så illa att hon behövde åka in men dock så kraftig att hon fick lägga sig dubbelvikt över datorn. Dock kom det bara en och sen var det tydligen lugnt.  Då fick jag och hennes pappa nog så nu avaktar vi inatt och hoppas att gud hör våra böner att skona henne genom natten.

I morgon bitti sen så får hennes pappa kontakta avdelningen  som hon låg på och sen får de fixa en remiss därifrån direkt till den instans hon bör komma till. Det är ju inte meningen att jag och hennes pappa ska behöva gå i förtidspension för att passa på vår dotter som vi inte törs lämna ensam.

Det är heller inte meningen att hon ska leva ett begränsat liv som idag och gå omkring och vara rädd.

Nej nu får det banne mig vara nog!

Nu får ni sluta leka med min dotters liv. Tänk om det var er egen dotter. Jag är ganska säker på att ni skulle hantera ärendet annorlunda då.

Nu måste jag sova så jag orkar kriga vidare i morgon.

Du är en del av mig caroline och jag älskar dig.

 Kram Mamma !




ANNONS
Av Annehlie Eriksson - 4 oktober 2011 22:08

Idag var det dax igen. Träningsväskan var ju redan packad sen en vecka tillbaka men som ni minns så satte örat stopp för mina träningsplaner då.

Idag kunde inget stoppa mig från att raskt hoppa upp ur sängen sex i morse och efter en god frukost så var jag på väg till gymet.

Kvart i sju klev jag in på gymet och då var det endast en tjej där. Hon sprang på bandet. Jag gick en trappa upp och körde lite crosstraining som uppvärmning och sen blev det lite styrketräning (ben, mage och rygg). Då droppade det in någon enstaka morgonpigg själ till. Sen avslutades passet med ett rejält springpass på bandet i 30 minuter.

Min nya Ipod som min son fixat åt mig för ett bra pris gjorde träningspasset riktigt kul. Wow vilken energi jag hade. Om jag inte haft en tid att passa på jobbet så hade jag nog sprungit en kvart till.

Här är min nya Ipod i min fräcka träningsficka att sätta på armen. Britney Spears var en av artisterna som dånade ut genom örlurarna när jag sprang. Wow vilken kick jag fick helt enkelt.


Resten av dagen fick jag en riktigt dejavu av 80 talet.

All ära till pudelhåret, benvärmarna, de stora färggranna öronclipsen, alla pastellfärger och allt annat som hör de 80 talet till men en sak kan jag verkligen säga idag att jag INTE saknar och det är modet som då var då att man inte skulle använda BH. Nej ni förstår att tuttarna skulle hänga fritt och guppa lite upp och ner när man gick, oavsett om de var små och toppiga eller stora och fasta eller stora och hängiga. Ha ha vilken idiotisk idé av den som skapade modet.

Hur kom jag då in på detta gamla mode???


Jo förstår ni, när jag sprungit ut ur duschen efer träningen idag (efter att min man mer eller mindre hade bombarderat min telefon med sms och missade samtal. Mer om det ska ni få höra sen för det är också en historia för sig) så skulle jag kasta mig i kläderna för om 20 minuter skulle mitt första besök på BVC komma. Det är bara det att då upptäcker jag att min BH är borta. Jag vände upp och ner på väskan, kollade igenom skåpet grundligt samt alla andra skåp intill men ingen BH fanns. Så kontentan måste vara att jag glömt BH:n utanför skåpet och tydligen så tyckte också nån att den var snygg.

Följdaktligen så hade jag inget annat val än att jobba resten av dagen med guppande tuttar utan stöd för jag kunde ju inte åka 2,5 mil hem och hämta en ny. Tur att man har lätt för att bjuda på sig själv. Alla arbetskamrater och föräldrar som jag berättade det för vid fikat skrattade gott åt mina 80 tals fasoner.

Snacka om att det var skönt att komma hem och sätta på sig BH igen.   .

Nej så om det modet kommer tillbaks igen så kan ni iallafall fetglömma mig. Ha ha.


Min man han är ju för go. Jag sa i går kväll att jag skulle träna innan jobbet idag men tror ni han lyssnade. Nej han låtsades att han gjorde det och sa "jaha" men i själva verket lyssnade han inte alls och då går det som det går.

 

Jag åker till gymet och precis när jag lämnat omklädningsrummet och lämnat mobilen i skåpet så ringer han för att väcka mig (han gör så ibland). Först när han inte fick något svar så trodde han att jag var i duschen men när han 1 1/2 timme senare ej fick tag i mig så trodde han att något hade hänt mig så han tänkte åka hem 2,5 mil för att titta till mig.

Men först letar han upp min kollegas mobilnr för att höra om jag var på jobbet. Hon svarar inte då hon är upptagen men då hon kollar numret på nummerupplysningen och ser att det är Davids nr så blir hon orolig och tror att David ringt henne för att meddela henne att något hänt mig.

Vissa dagar, som idag, så är hon och jag nämligen på skilda platser så hon tog för givet att jag var på familjecentralen vilket jag ju också var. Dessutom kom hon hem från en vistelse i England i natt.

Allt redde ut sig till slut men innan dess så hade min man hunnit skrämt upp både sig, sina arbetskamrater, mina arbetskamrater medans lilla jag tränade pulsen på löpbandet. Ha ha vilken cirkus.


Nej nu ska jag gå och natta. Ny träningsdag i morgon och ny arbetsdag också.


 

Kram och godnatt.


Vickan



 
Av Annehlie Eriksson - 2 oktober 2011 18:53

  

 Hej Hopp! 


Jodå jag kom med till Gustavsvik i helgen. Örat blev tack och lov bättre även om jag på fredag morgon vaknade och undrarde hur i allsin dar jag skulle klara av att befinna mig i denna fuktiga luft under så många timmar med detta värkande öra. Men som genom ett under så blev örat bara bättre och bättre under dagen. Fast några vattenruchbanor blev det inte av för min del men det var skitmysigt ändå. Jag bubblade till och med i bubbelpoolen vid två tillfällen och det gick bra.

Resen av tiden drack jag godaste café latten, åt en supergod nachostallrik och njöt av några goda cider och en kall öl också. Soft day! Precis vad jag behövde efter denna vecka.


Efter en underbart mysig dag på Gustavsviks relax åkte vi vidare till

   Resturang Hellas.

En grekisk resturang där vi åt en riktigt supergod middag med grillad marinerad kyckling och sen ris och klyftpotatis och tzasiki till det. Vi tjejer delade på en flaska vin som var riktigt gott måste jag säga.


Sen gick vi vidare till

 

Strike i örebro och bowlade i ett par timmar.


kvällen avslutades sen i hemmets trygga vrå med en supergod drink som Emma fixade till och lite sällskapsspel här hemma i köket.

Ja vi hade verkligen en riktigt trevlig kväll, så trevlig att jag helt glömde bort att ta ett enda kort så ni får nöja er med storyn utan kort.

Men stämningen var på topp hela dagen och hela kvällen. Det var såååå kul att få hem alla stora barnen och Emma är verkligen en toppentjej, en sån där tjej som man bara faller pladask för direkt. Supertrevlig gullig tjej och väldigt social. Mycket lätt att lära känna. Kanske för att även hon är ett eldstecken ; )

 

Nu är vi bara skyttar och vädurar på den kvinnliga sidan av familjen. Jag och Vanessa och Emelie är skyttar och Emma och Caroline är vädurar. Inte undra på att det brinner i knutarna ibland. Ha ha.

Men som tur är så har vi fullt med vatten att släcka elden med när det krävs för det manliga släktet i familjen är vattumän.

David och Micke är vattumän och Robin och Johannes är fiskar. Återstår att se vilket stjärntecken Emelie faller för i slutänden men det blir säkert en vattuman eller en fisk eller kanske en våg för att sticka ut lite. Ha ha.

Fascinerande hur det kan falla sig egentligen.

För att vidareutveckla det ytterligare ett steg så är även min mamma ett eldstecken "Lejon". Min pappa var...ja vad tror ni : ) Jo en vattuman. När min pappa dog för 15 år sen och min mamma fann en ny man så tror ni då inte att han också är en vattuman.

Jag tror på Astrologi, men det har ni väl redan förstått nu : )


Annars händer rätt mycket i livet just nu vilket jag berättat om tidigare.

Roliga händeleser bara haglar över mig den närmaste tiden.

Ett axplock:


 

cinderellakryssning med goda vänner.

 

Hela huset gungar helg med hotellnatt och party party med nästa goda vänner par.

 Ladies night tillsammans med min härliga dotter som även hon är ett eldstecken som sagt var så den kvällen lär bli HÄRLIGT ELDIG! ha ha.

 

Resten av November kommer sen att få bli en lugn månad. Varför då undrar ni nu??? Ja varför inte??? Ha ha

Nej då, jag har ju faktiskt en baktanke med det och det är ju att komma några kilon närmare mitt mål. Ni som har lärt känna mig här ute vet ju hur förbaskat målmedveten jag kan vara när jag bara sätter den envisa sidan till och nu är det liksom allt eller inget som gäller lite. Egentligen hade jag tänkt att starta upp "den sunda månaden" redan den 1 November men då kom som sagt var Ladies Night in och slog sönder hela idén så då får det bli startdatum 7 November istället.

 

TRÄNING: Tränar gör jag ju redan nu 4 dagar i veckan så det är bara att fortsätta som nu.

 

KOST: Förändringen där blir att minska på kolhydraterna. Bland annat slopa pasta, ris och potatis helt och hållet och några andra modifikationer i kosten blir det också. Naturligtvis inga godsaker på hela månaden och då kommer vi till nästa svaga punkt som är de där otroligt goda vinglasen på fredagkvällen efter en tuff arbetsvecka och för att inte prata om de där goda drinkarna framför tvmyset på lördagkvällen sen. November månad bli NOLLTOLERANS när det gäller alkoholen.

Två glas vin låter inte mycket men det är sjukt vad mycket kalorier två glas vin innehåller. Hur som helst, jag är riktigt peppad nu och har bestämt mig för att lyckas med alla mina mål. Om sen de målen leder mig på rätt väg ner till match vikten. Ja det får vi se.


Ikväll bokade jag ytterligare en rolig grej. Det är den här mannen som firar 25 år med en revy.

 Så vi passar på att fira min mans födelsedag i Februari med en stockholmsweekend i vackra Stocholm. En härlig mingelkväll på fredagkvällen, en rolig shoppingdag på Lördagen och sen på kvällen få träna skrattgroparna under 90 minuter. Ja det ska bli en sjukt kul helg. Jag längtar redan nu fast det är flera månader dit. Ha ha. Vi hade förtur på biljetterna så vi fick en riktigt bra plats också.


Nej nu är det dax att hoppa in i duschen. Ny arbetsdag på jobbet i morgon. Kollegan är i England och roar sig och det är stängningsdag på dagis i kommunen så vägmottagningen lär nog bli allt annat än lugn i morgon. Dessutom kommer vår nya kollega som ska jobba hos oss en dag i veckan. Det blir hennes första arbetsdag hos oss så hon ska gå bredvid mig men hon har 22 års arbetsliverfarenhet på BVC så det är nog så att hon har mer att lära mig än tvärtom : ) men det är väl mest rutinerna som är nya för henne och som hon måste komma in i.

Sen slutar dagen med husmöte på familjecentralen och efter det har jag föräldragrupp. Så ni förstår att det inte är en soft dag på jobbet i morgon precis.


Ha det så gott så länge!


Vickan 






Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ annehlie med Blogkeen
Följ annehlie med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se