annehlie

Alla inlägg under januari 2012

Av Annehlie Eriksson - 24 januari 2012 22:22

Idag har det varit en lång, lång dag så nu känner jag mig riktigt trött. Kommer att sova som en gud i natt. Men jag måste säga att dagen har varit mycket givande iallafall och helt klart värd alla mil jag har kuskat runt på vägarna idag.

Fick ju ta akut ledigt idag så dagens besök på BVC fick jag ringa och omboka i panik i går efter att vi äntligen fick en läkartid redan idag. Men det gick bra. Alla föräldrar var tack och lov så förstående att jag ringde och ombokade i sista sekunden.

 

I morse klev jag upp i vanlig tid, det vill säga halv sju. Halv åtta var jag på väg till min dotter. Snabb paus med en god kopp kaffe hemma hos henne och sen kom hennes pappa och sen for vi vidare mot Falun lasarett.

Det är klart att man hade förhoppningar om mötet med kirurgdoktorn men ändå så vågade, iallafall inte jag, hoppas på några under. Tänk om vi än en gång skulle bli dumförklarade. Tänk om vi fick möta ytterligare en oengagerad läkare som skulle säga att det inte var något fel på min dotter, titta ner på henne och säga att besvären är psykiska. Tänk om den här doktorn var ytterligare en i raden över våra s.k bekymmer. Ja det var mycket tankar som simmade omkring där uppe i hjärnan.

 

Jag kan säga att jag hade inte alls behövt att oroa mig för detta

  

för när jag klev ut ifrån rummet så kände vi oss allihop såhär.

Problemet är långt ifrån löst ännu men nu är vi en jäkla bit på väg iallafall känner jag.

 

Vi fick träffa en kvinnlig överläkare på kirurgen som var helt underbar. För första gången kände jag att här satt en läkare som verkligen var intresserad av min dotters problem och hon vände sig till både min dotter, mig och Carolines pappa hela mötet igenom. Hon var nogrann och engagerande. Lyssnade in det vi hade att berätta och tog redan från start upp Carolines anamnes som liten bäbis.

Hon slätade aldrig över våra känslor eller de funderingar som vi haft kring detta. Däremot förklarade hon saker och ting och berättade vad hon grundade sina beslut på. Hon bekräftade oss hela tiden och tog verkligen Carolines smärtor på allvar.

 

Hon öppnde upp datorn och läste högt igenom delar av Carolines operationsberättelse i April förra året. När hon berättade delar ur den så förstog även vi att problemet troligen inte är kirurgiskt. Eller rättare sagt, det är inte kirurgiskt för operationsberättelsen visade fina och oretade tarmar, sammanväxtningar javisst men inte alls så farligt som förväntat. I princip så såg allt bra ut. Det var troligen så att operationen aldrig behövts att göras kanske men ibland så kan det räcka att öppna så tarmarna lägger sig rätt och sen blir allt bra. Det blev ju bra i 4 månader så något gott förde den ju med sig operationen iallafall. Men hon var 100% säker på att öppna henne nu var det absolut största misstaget vi skulle göra om vi skulle göra det nu.

 

Men vad är felet då undrar ni ju förstås nu? Ja det är det vi ska ta reda på nu men hon tog verkligen de här epelepsiliknande krampanfallen som vi beskrev på allvar. Hon kände sig ganska säker på att det här var något neurologiskt. Det vill säga att det är någon nerv i buken som spökar och ställer till det här. När jag nu tänker efter så började ju faktiskt de här kramperna redan när hon var 13-14 år men då var de så lätta och diffusa att jag knappt reflekterade över att det var kramper. Det var inte förrän de exloderade där kring 17-18 års åldern som vi förstog vad det var för nåt känns det som.

 

Det kunde också vara ett fenomen som kallas för bukepelepsi. Istället för epelepsi i hjärnan så får man det i buken. Det har också med nervsystemet att göra sa hon.

Ja hon var mycket kunnig medicinskt fast hon var kirurg kändes det som. Men hon uttryckte också mycket tydligt att det inte var hennes specialistområde så nu ska vi få komma till neurologen istället.

 

Jag var mycket tydlig med att vi inte orkade med att gå en rond till för att komma till rätt instans och med tanke på att vi kämpat så för att äntligen få komma ända hit så orkar ingen av oss med att vänta flera månader igen för att en neurolog ska ha tid att träffa oss. Men hon var mycket förstående och sa att det absolut inte skulle ske. Hon lovade ringa neurologen redan i morgon och sedan ringa mig för besked.

Hon gav oss alla stort hopp verkligen. Hon uttryckte klart och tydligt att detta inte var något psykiskt utlöst utan faktiskt något rent medicinskt. Dock kan Carolines dödsångest som hon får när de här smärtorna kommer förvärra krampernas intensitet och den dödsångesten hade hon också full förståelse för att den infann sig. Ja hon lyssnade verkligen på Caroline när hon berättade utifrån sina egna upplevelser.

 

Hon gav oss också hopp genom olika behandlingar som fanns att göra om det nu skulle vara neurologiskt. Endera kan man medicinera bort kramperna i förebyggande syfte eller så kan man lägga en nervblockad. Men först måste hon utredas såklart innan man kan sätta in en behandling.

 

Det var så skönt när hon sa att alla unga människor med såna här uttalade probem ska absolut självklart utredas och hon sa också till Caroline att hon själklart i slutänden skulle få hjälp med problemet på det ena eller det andra sättet och att det absolut inte är meningen att hon ska leva med dessa besvär resten av livet.

 

Jag måste säga att nu funderar jag ännu mer över hur personalen på akuten i Falun kunde remittera henne till vårdcentralen när överläkaren på kirurgen säger klart och tydligt att det här är ett tydligt specialistfall. Hmmm.

 

 

Det här ordspråket passar perfekt in på mig idag. Jag minns gårdagen (ilska blandat med glädjen. Farhågorna blandat med förhoppningarna)

Jag drömmer om morgondagen (din framtid. Jag vet att den är ljus. Jag bara vet det) Men jag lever för idag för idag är dagen då vändpunkten kom.Det känner jag mig också väldigt säker på.


Tack snälla doktorn. You made our day!


Godnatt allihop! Vi ses en annan dag.  

Av Annehlie Eriksson - 23 januari 2012 21:13

Idag tänker jag inte skriva om kost och träning. Den biten rullar på som planerat och det enda jag kan säga är att veckochecken i söndags inte såg så hemsk ut som jag befarade. Jag hade visserligen gått upp 400 gram i vikt istället för ner men måtten hade minskat med centimetrar så jag var faktiskt riktigt nöjd. Så jag kör på som innan så får vi se vad veckoslutets resultat blir.


Nej det här inlägget kommer att handla om kampen. Kampen som vi nu genomlidit i snart tre månader. Jag undrar...ska den snart vara över nu???

Det är snart ett år sen nu, på din 19 års dag, som det hände. Jag vet fortfarande inte hur nära det var att jag höll på att förlora dig men jag vet att jag aldrig någonsin varit så rädd, så ledsen och så förbaskat lite sjuksköterska och mycket mamma.

Jag kan nästan inte tänka på den där kvällen och natten för då mår jag verkligen psykiskt dåligt. Jag minns att jag tänkte att "förlorar jag dig nu så finns det absolut ingenting att leva för längre. Absolut ingenting!" och den känslan var så förbaskat jobbig att bära på.

 

Jag minns också känslan av tacksamhet när de tog bestlutet att operera dig, känslan av ljuv musik då du och jag åkte hem i bilen några dagar efter operationen och det kändes som att nu skulle liksom livet börja om på nytt. Du var så otroligt pigg och glad. Det kändes verkligen som att du fått en andra chans av han där uppe.

 

Men säg den lycka som varar.  Fyra månader senare så var det dax igen. Inte så illa som i April men ändå tillräckligt illa för att skrämma skiten ur oss allihop. Vi försökte nog alla att bagatellisera det som hände med att det nog var för att du tränat så hårt, ätit så minimerat med kolhydrater, gått ner i vikt så fort etc etc.

 

Men blott en månad senare så kom det en repris och då förstog vi att helvetet på jorden brytit ut igen.

Det var där nånstans jag tappade förtroendet för sjukvården för under de här tre månaderna har jag fan i mej känt mig som en jäkla nickedocka som boxas ner men som reser sig upp igen, igen och igen. Om och om igen har min dotter fått de här kramperna, om och om igen har ambulanspersonalen fått hämta upp henne då hon legat i smärtor och krampat. Ambulansen har ju nästan klippkort hem till hennes lägenhet nu.

  

Att få kramper i magen som är så starka att man svimmar av och krampar är uppenbarligen ingenting som räknas som akut.

 

Att denna smärta och dessa kramper leder till timmar av morfinrus där ändå inte smärtan släpper helt. Det räknas uppenbarligen inte heller som akut.

 

Dagen efter när allting lugnat ner sig så kan man bara lugnt åka hem och vila ut med orden "de kanske inte kommer tillbaks igen".

 

Eftersom inte röntgen eller prover visar något konstigt så måste det ju uppenbarligen vara någonting psykiskt (iallafall om man ska tro vissa sköterskor på akuten i Falun). Det var iallafall så en sköterska sa till läkaren i rummet där min dotter befann sig vid ett tillfälle. Hur tror ni hon kände sig då när hon åkte hem. Upplyft?! Nej knappast! Den sköterskan har nog varken läst på läxan om hur man visar empati eller vad etik står för. Hon skulle kanske bli en bra kandidat för oss i ICDP. Hur man vägleder sina patienter på ett positivt sätt.

 

Att det sen också finns en bakgrundshistoria med magen ända sen du var en liten bäbis. Det kanske också bara är inbillning eller någonting psykiskt. Ja tänk vi kanske till och med har drömt eller inbillat oss alla turer omkring dig när du var liten. 

 

Att vi redan då för 20 år sen blev riktigt illa bemötta av en barnläkare i Falun, ja det kanske bara var en slump förstås, men att sen komma till RIKTIGA doktorer i Uppsala och bli så bra bemötta att det var som att komma från helvetet till himmelriket....det kanske också bara var en slump. Men för oss är det sanningen från din barndomshistoria.

 

Att det också är precis där din stomi en gång i tiden satt (alltså där tarmen blev upplagd på magen) det är precis där du har ont och det är precis där du blir så blå att till och med ambulanskillen trodde att du fått ett knytnävsslag i magen för att en stund senare vara borta. Ja det är väl också psykiskt, eller????

 

Vi kanske är psykiskt sjuka hela högen. Ibland känns det som att sjukvården tänker så i allafall.

 

Ja ni hör ju själva hur sjukt det låter!!

Idag skedde dock någonting positivt. Äntligen!!! Från att ha varit ilsken och arg så blev jag så sjukt tacksam över de små små orden som sköterskan på kirurgen sa till mig idag. För mig betydde de orden allt. Jag började nästan gråta av glädje och resten av dagen var min ena hjärnhalva någon helt annanstans än på jobbet.

 

Efter att du ännu en gång åkte in med ambulans till Falun så var mitt mått rågat. Jag hade verkligen laddat mig upp till tänderna och tänkte att den här gången tänker jag inte lägga på luren utan att ha en tid i handen. I tre månader har vi kämpat och kämpat för att få träffa en specialistdoktor. Många har sagt till mig att vi borde göra en anmälan på allt som har hänt men jag tänker inte göra någon anmälan. Jag tänker skriva en bok istället. En bok som i detalj beskriver allt som hänt och alla känslor som funnits och stulit en jävla massa energi av oss.

Efter tre månader träder vårdgarantin in så om jag inte får en tid nu så har vi ju rätt att välja annat sjukhus tänkte jag och den livlinan tänkte jag utnyttja till 100 %. Men precis då när jag öste ur mig all jävla skit jag burit på och hur jag tyckte och tänkte om alla turer fram och tillbaks så kapitulerade hon och avbröt mig med orden "kan ni komma i morgon kl elva". Helt plötsligt så fanns det en tid. Kan man tänka sig. Som sagt var. Jag börjde nästan gråta av tacksamhet.

Så i morgon åker jag, Caroline och hennes pappa upp och tar oss vidare i sjukhusdjungeln. Hoppas vi får en bra läkare nu bara.

Jag har iallafall laddat om bössan och gjort mig redo för en ny attac och ett nytt maraton.

 

Just nu känns det såhär. När jag sprang på bandet idag så kändes fötterna så lätta. Ja jag flög fram på bandet och idag sprang jag lite längre än jag brukar och lite fortare. Jag ville vara totalt slut när jag gick av bandet. För samtidigt som jag var så sjukt lycklig och glad så fanns ilskan kvar också och kombinationen av dessa två kändes mycket märklig att bära på. Det kändes bättre efteråt.

Nu hoppas jag bara att det också efter det här besöket händer nånting snabbt så att felet kan åtgärdas en gång för alla så att du kan leva som vilken annan 19 åring som helst.


Jag är så sjukt glad över att veta att du mår som en prinsessa för övrigt. Du älskar ditt jobb, du lever i ett lyckligt förhållande och jag tror att din träning ger dig må bra endorfiner som gör att du tar dig igenom motgångarna med glans. Jag har många gånger undrar över varifrån du hämtar kraften, styrkan och envisheten. Men jag vill att du ska veta att jag är sjukt stolt över dig på alla sätt och vis Caroline.

Håll ut nu för snart är vi där, vid målet. Jag sviker dig aldrig och det hoppas jag att du vet.

 


Ha en bra natt nu allihop and wish us good luck tomorrow!


Vickan



Av Annehlie Eriksson - 21 januari 2012 23:12


Hej svejs allihopa!


Den här veckan har varit smått kaotisk skulle man kunna säga så därför har bloggen fått vila trots att lusten att skriva har funnits där till 100 %. men en så är det när man är tvungen att prioritera och som jag sagt tidigare så är ju träningen prioriterad näst efter jobbet.

Fast den här veckan har även träningen fått stryka lite på foten på grund av lite tyngre arbetsbörda än vanligt. Men "that´s life". Nästa vecka ser bättre ut.

 

Jag har jobbat sent både måndag och onsdag denna vecka. I måndags hade jag avslutningsgång med en av mina underbara föräldragrupper och det är lika sorgligt varje gång när man ska avsluta en grupp för då vet man att de små liven blivit så stora att de kommer att hälsa på mer och mer sällan på bvc. Men så är ju också livet. Allt har sin tid som man säger.

 

I onsdags hade jag och min kollega första gången på vår ICDP kurs. ICDP står för international child Development programme. Programmet är ett redskap för hur man vägleder sina barn genom livet i positiv anda och med en empatibaserande värdegrund kan man säga. Vi har redan gått grundutbildningen och blev ordentligt bitna kan jag säga så vi har använt oss av en hel del ICDP i vår vardag på BVC också men nu går vi en fortsättningsutbilning i att själva kunna utbilda föräldrar.

Och i onsdags hade vi vår första pilotgrupp.(vår hemläxa) Vi kom på oss själva att vara lite nervösa inför uppdraget. Det var en märklig  känsla då man håller i föräldragrupper så gott som varje vecka och har så gjort i nu snart sex år och så känner man nervös för att ha en grupp föräldrar!!!! Men wow vilket lyft den där första gången blev. Trots att datorn strulade, trots att programmet inte följdes riktigt enligt schemaplanering. Resultatet blev nästan 100% känns det som och jag ser redan fram emot nästa gång. Naturligtvis så har vi alla goa föräldrar i den handplockade gruppen att tacka för resultatet för det var ju halva grejen att få ihop såna sjukt engagerade föräldrar.

 

Nog om detta. I tisdags var det dock dax igen för

  träning.

Jag kan inte säga att jag var sjukt taggad. Eftersom veckan kändes rätt späckad så kändes det extra tungt att gå till gymet efter arbetstid och komma hem ännu en sen kväll. Inte kändes det bättre när hela omklädningsrummet myllrade av simskolebarn i alla möjliga åldrar och jag måste medge att jag drog en djup suck när jag tittade ner i gymet på väg nerför trappen och såg att alla springband var upptagna. Men jag lyckades hitta ett ledigt band. I med musiken i öronen och sen bara köra på. De första 10 minutrarna kändes tunga men efter det så kom lusten och kämparglöden tillbaks och efter 30 minuter så hade jag lyckats att ta mig igenom dagens pass. Sen fick jag slåss om platsen i dusharna men det är sånt man får ta om man gillar att träna på ett badhus. Jag tycker ju samtidigt att det är väldigt kul att träffa på alla barn och föräldrar där som jag känner igen. Men jag måste ju medge att det är lugnare och mer avspänt på mornarna när man slipper slåss om dush, toalett, speglar och hårblås uttag ; )

 

  

Så torsdags passet gillades mer. Jag hade ju bestämt mig för att komma isäng tidigare om kvällarna den här veckan och framför allt onsdagskvällarna då jag kliver upp tjugo i sex på torsdagen. Men det lyckades jag ju inte med kan jag säga. Det blev inte lika sent som förra veckan och jag vägrade stressa mig igenom passet den här dagen. Det fick bli lite kortare uppvärmning och ingen bastu och ingen stretching men annars så hann jag nästan hela styrkepasset och intervallträningen på bandet i 30 minuter också. Men även den här morgonen gick passet trögt. Jag kände mig trött och inte alls på topp. Jag fick tokpeppa mig själv för att orka med passet.

 

 

Igår blev det ett zumbapass också men inte ens det fick jag en kick av och det hör inte till vanligheterna ska ni veta för zumba är så jäkla kul.

 

Ja vi får se vad vikt och mått ger för resultat i morgon. Jag känner att jag absolut inte gett allt när det gäller träning den här veckan. Kosten har gått skapligt bra. Jag har skött mig galant när det gäller att hålla sig från godsaker och jag har inte tagit om på tallriken men det har blivit lite för mycket pasta, pannkaksrätter osv den här veckan. Tur att Lina kommer med matkassen nästa vecka så det blir lite ordning på torpet : )

Dessutom har det vissa dagar blivit mer frukt än dagsransonen genom de sena kvällarna på jobbet. Jag har tjuvvägt mig och det ser inte så bra ut kan jag meddela men det är ju framförallt måtten som räknas så om de är ok så är jag nöjd med resultatet och vandrar vidare på den väg jag påbörjat. Om däremot måtten också gått åt fel håll, ja då får jag modifiera lite nästa vecka. Vi får se. Vi tjejer har ju den där förbannade menstrautions cykeln som ställer till det lite för oss också då vi samlar på oss vätska så egentligen ska man inte se det som ett bakslag som en pappa på BVC sa till mig. Han sa att "väga sig för man en gång i månaden och inte en gång i veckan och defenetivt om man är tjej" Han är PT till yrket så han vet väl vad han pratar om antar jag    -

 

Hur som helst. Vi får se vad resultatet blir i slutänden. Det blir iallafall inga större förändringar i kosten i så fall eftersom jag tycker att jag sköter mig rätt bra redan nu.

I morgon ska vi åka hem till våra föräldrar och fira födelsedagar. Jag har oroat mig lite för det för det är så himla jobbigt att upprepa nej,nej nej hela tiden när de ska bjuda på sitt fikabröd men nu ska vi äta hos min mans föräldrar och mat äter jag ju och då kan jag ju bara fördela maten som jag vill på min tallrik och låta bli det som är onyttigt. Kaffe på maten. Jatack men ingen efterätt tack.

Sen hem till min mamma och fika och där har jag redan förberett med ingen tårta, inget kaffebröd men gärna fruktsallad och lite grädde till kaffet. (grädden är onyttig, jag vet men då kan man ju ta en liten klick bara och mer fruktsallad)

Sen ska vi hem till min son och kolla på nya lägenheten och det ska bli skitkul. Han lever själv ett nyttigt liv så där vet man att man får det man vill ha. Ha ha.

 

  

Idag var jag hem till min vän Pon och fick underbart skön thaimassage också. Hennes behandling stretchar verkligen hela kroppen. Hon har varit i Thailand i en månad nu så jag har verkligen saknat både henne och hennes massage.

Snart fyller hon 50 år så nu är jag och min man bjudna på 50 års kalas med alla hennes thaiväninnor. Jag har förstått att det är jordens fest när de har fest med mycket sång, musik och dans ...och vin ha ha. Ja det blir nog en fest att minnas kan jag tänka mig. Jag kanske får träna lite innan ; ) ha ha.

 

  

Avslutar det här inlägget med en bild på min underbara dotter Caroline. Visst är hon fin min tös : ) Hon är verkligen värd all lycka man kan få känns det som. Hon har kämpat så för att komma dit hon är idag och har haft så mycket tungt med sig i bagaget och inte har det varit lätt för henne på den slingriga vägen fram heller men de två bitarna som  höjt hennes motivation bäst det är nog kärleken och träningen och jobbet som hon älskar.

Men hennes maghistoria verkar dra ut på tiden att bli av med. Hon står ju saom sagt var på nån väntelista nu att få komma till mag och tarm avdelning men det verkar då banne mig inte som att hon räknas som något akut fall heller. Nu har iallafall tre månader gått sen remiss skrevs så nu träder ju garantin in. Garantin att få välja sjukhus om inte länet kan erbjuda tid så på måndag är det jag som sätter ner foten igen för vilken gång i ordningen. Nu vill jag ha en tid i telefonen alternativt att de skickar henne vidare till Uppsala.

 

I natt åkte hon in igen. Hon börjar bli känd bland ambulanspersonalen nu. Nu lovade läkaren att han också skulle trycka på om att skynda på remissen och det känns ju bra men jag tänker ändå ringa på måndag. Det är en märklig känsla när man börjar tänka in samtal från pojkvännen att ambulansen är på väg som nåt normalt, nåt som liksom bara sker med jämna mellanrum.

Jag bara håller tummarna nu att du snart ska få komma in, att de snart ska hitta felet och att du som 20 åring i April kan få påbörja ditt nya liv på riktigt.

Håll ut Caroline!!

 

Nu blir det godnattvalsen i säng.

 

Kram Vickan

  
Av Annehlie Eriksson - 20 januari 2012 23:34


 


Denhär fina Awarden fick jag av ANNIEPIE.

Jag blev verkligen jätteglad och stolt som en tupp : ) Det känns verkligen som ett privilegium att ha blivit utvald som bloggvän till dig. Stor kram till dig Anniepie.


Anniepie har varit min bloggvän ganska länge. En ung framåt tjej som skriver väldigt blandat på sin blogg, allt från sin vardag till tips på härliga kläder. Hon har härlig smak då det gäller böcker och musik och det är ofta hon som får mig att hitta nya låtar till min ipod när jag tränar.

Jag hittade henne av en slump och när jag väl började att läsa hennes blogg så upptäckte jag att jag inte kunde sluta. Gå gärna in på hennes blogg och gör er egen bedömning. Hon finns längst upp på listan bland mina bloggvänner.

 



Meningen med denna
utmärkelse, är att man ska få fler läsare genom att länken sprids runt ute i
Bloggosfären. En modern version av Pay it Forward – if you will. Får du en award
och vill anta den så tackar du och länkar till personen du fått utmärkelsen av
och sedan för du vidare den till 5 andra blogg/are/erskor.




Jag ska alltså välja ut 5 bloggare som jag tycker
förtjänar denna Award. Alltid lika svårt att välja men här kommer mitt val.



Mollan: Mollan är den absolut första bloggvän jag hittade där ute i cyber rymden för flera, flera år sen nu. Både du och jag Mollan har bloggat lite till och från och haft lite pausar i bloggandet men vi har ändå alltid hållt fast vid varandras bloggar och liksom aldrig släppt taget om varandra. Och nu är vi till och med facebook vänner du och jag. Ja vem vet. En dag kanske vi ses IRL.

Det jag fastnade för i Mollans blogg den där dagen för flera år sen var att den var så förbaskat gullig och söt, själva utformningen på bloggen. Hemtrevlig liksom. Med tiden så upptäckte jag att Mollan var minst lika trevlig hon. man känner sig liksom trygg och hemma när man kliver in på hennes blogg och läser om hennes vardag.


Annie: Annie och jag har inte varit bloggvänner så länge men det känns som om det är jättelänge sen vi hittade varandra här ute. En tjej med ungefär lika värderingar som jag själv, gillar ungefär samma saker som mig och ja...hela hennes personlighet påminner en del om mig själv. En positiv och glad tjej men med en del sorger i bagaget. En tjej med skinn på näsan och det gillar jag. Hennes blogg är absolut en av mina favoritbloggar.


Sita: Också en av mina första bloggvänner. Bor inte alltför många mil ifrån mig och henne har jag även träffat IRL på en bloggträff vi hade i Örebro. Sita är hemskt duktig på att handarbeta så är du ute efter någonting fint i stickat så gå in på Sitas blogg och få ideér eller beställ något av henne vet jag. För övrigt så har hon hemskt gulliga barnbarn också som bara de är värda att åtminstone en gång och dagen gå in och titta på.


Browneyedgirl: Också en bloggvän jag haft länge. Den här tjejen är så otroligt gullig och rar att man bara skulle vilja krama om henne. Hennes blogg är full av liv, liv från hennes vardag med många härliga skratt. Hon är otroligt heminrednings intresserad och när man ser hennes tips och drömmar så blir man bara så sjukt taggad att göra om hela sitt hem över en natt. Jag älskar din blogg  helt enkelt!!


Veiken: Också en gammal goding till bloggvän. Henne har jag också träffat IRL på samma bloggträff som Sita. Om du läser hennes blogg så behöver du inget aftonblad eller expressen. Veiken väljer ut det absolut viktigaste nyheterna du behöver veta och dessutom så får du en hel del åsikter om själva nyheten.

Dessutom skriver hon otroligt intressanta resekildringar. Man blir riktigt ressugen : )


Ja där har ni mina fem val. Jag vill att ni ska veta att alla mina bloggvänner är unika på sitt sätt och det är det som är så kul att ha så många olika varianter när det gäller bloggvänner. Men nu fick jag ju bara välja fem : (


Det var mitt lilla extrainlägg som jag bjuder på en lördagkväll som denna.

Håll korpgluggarna öppna så kanske det kommer ett till redan ikväll : )


Kram Vickan

























































































Av Annehlie Eriksson - 15 januari 2012 22:33

Det blir nattbloggning ikväll. Ha ha. Borde egentligen gå och sova nu eftersom klockan är halv elva men jag kände sån lust att skriva ett blogginlägg och dessutom känner jag mig pigg som en lärka eftersom jag sov rätt länge i morse och dessutom så har jag nyss avslutat ett 80 min långt träningspass. Så att varva ner framför bloggen nu känns mer som terapi.


Igår morse hade jag faktiskt  klockan på ringning eftersom jag hade massor av saker på "att göra listan".

Så dagen fick starta med en god frukost som bestod av fil och musli, kaffe och vatten. äggen var slut så då fanns det inte mycket till val. Men det fick duga ändå.

Sen bar det iväg upp på övervåningen för ett cardio pass

 

Ja såklart så pratar jag om det härliga motionsprogrammet ZUMBA!

Jag körde 50 min passet.

Efter det så fick det bli en Diet shake. Provade ananas idag. Ja den var bra men jordgubb var godare tyckte jag.


Efter det så bar det iväg men gubben in till örebro där vi hade bestämt oss för att åka in till Rusta och handla lite reaprylar som vi sett i reklamen som kommit.

Och jadå vi kom hem med en ny hallmatta och så sköpte jag den här

 

En sån här gymboll. Det var en sjukgymnast som jag gick hos när jag gjorde illa ryggen för 1 1/2 månad sen ungefär och han rekomenderade mig att göra lite ryggövningar på bollen och jag upptäckte att de övningarna kändes väldigt bra så nu har jag inföskaffat mig en sån boll.

 

 Det följde med något slags schema på några olika övningar man kunde göra också. Jag tänker inte köra alla men en del kommer jag nog att testa. Men som sagt var, jag har mest inhandlat den för att träna min rygg som är min svaga länk när det gäller kroppen.


Vi hade bestämt att vi bara skulle åka till Rusta eftersom pengar inte finns i överflöd just nu. Julen har tagit ut sin rätt som man brukar säga. Barnaskaran ökar på sig och nu har vi helt plötsligt fått sju barn istället för de tre vi hade från början. Ha ha.Det känns kul men kostar det så smakar det som man brukar säga så nu blir det allt att trappa ner på shoppingen till lön åtminstone och det är ju några veckor kvar dit ; )


Men vi köpte ett sånt här s.k resturangchansen häfte där det finns ett antal resturanger i Örebro då man får äta två men betala för en.

Det hade vi bestämt oss för att göra den här dagen så vi valde en resturang som hette Babylos där vi aldrig ätit förr.

Till förrätt fick jag en grekisk sallad och den var helt ok. Huvudrätten var stekt klyftpotatis med fläskfilé, kycklingfilé och bacon samt tzasiki. Allt var ok utom kycklingen. Jag undrar om det ens var kyckling??? Smaklös var den iallafall och köttet påminde inte ens om kyckling. Nej den gick bort.

Till efterätt fick vi kaffe och after eight, fast jag drack bara kaffet.

Nu när man tittar mer på vad man äter så upptäcker man hur resturangtallrikarna ser ut. Sjukt mycket potatis, några små fjuttiga köttbitar, ingen sallad. Fast det fick jag ju i förrätten nu istället. Jag åt iallafall bara en fjärdedel av potatisen och det andra åt jag upp.


Sen åkte vi hem och hade en avkopplande kväll i soffan framför gladiatorerna. Jag var sjukt imponerad av lilla Emelie som bara vägde 49 kilo och som gick och vann alltihopa.


Idag söndag var det för mig

STORA DAGEN

Väg och mät dagen. Skulle man få någon positiv respons efter allt slit tro.

Jag var faktiskt lite nervös för jag hade tjuvvägt mig i början av veckan och då gick det ganska trögt men jag hade inte behövt att oroa mig.

 

Shit vad lycklig jag blev. Det bevisar ju bara att mitt upplägg är komplett och att jag just nu äter mindre kalorier än vad jag gör av med. Puh. Ändå tycker jag att jag äter mycket. Jag är ju liksom aldrig hungrig eller ens sugen på något mellanmål mellan mellanmålen.

Nu har jag gått ner 3.9 kg på två veckor. 4,4 cm i midjemått och 4,7 cm över magen (det är egentligen där jag kämpar mest för att gå ner. Att få bort de där kärlekshandtagen för de vantrivs jag med.) Över rumpan har jag minskat 1,5 cm och över låren 2,5 cm (de måste jag också kämpa med)

Jag är rätt smal för övrigt. Det är egentligen bara de där kärlekshandtagen och låren som är mitt dilemma. Men som bekant så kan man ju inte punkt träna, man måste ju träna hela kroppen.

Hur som helst jag är iallafall skitnöjd. Så jag kämpar vidare mot nya mål denna vecka. 4.9 kilo kvar till slutmålet.

Sen gäller det såklart att hitta nya mål och nya motivationer till att träna vidare och äta rätt så man mår bra.


Nej nu gick klockan fort så det är väl dax att nanna kudden misstänker jag. Jag har en hektisk vecka framför mig. I morgon kommer jag hem sent då jag har en föräldragrupp efter arbetstid som jag ska avsluta. På tisdag står det gym på listan efter jobbet så då blir jag också sen hem. På onsdag ska jag och min kollega ha vår "testgrupp" i den här utbildningen ICDP som vi går just nu så då blir det också sent (den ligger också efter arbetstid). På torsdag är det morgonträning och sen är det äntligen helg igen. Vila några dagar för att sen åka till staden där man föddes och gratta pappor och titta upp till sonen för att se hur de fått det i nya lägenheten som de flyttat in i nu i helgen.

Ja ungefär så ser väl veckan ut.

 

Ha det så gott allihop där ute

 

Kram Vickan.



Av Annehlie Eriksson - 13 januari 2012 14:52


Hello hello!


Vill börja med att tacka mina bloggkompisar för att ni tycker att jag är en inspirationskälla. Jag vill inspirera och jag vill att ni andra också ska känna min glädje och hur jävla bra jag mår just nu. Sen hoppas jag att den glädje, inspiration, styrka och kämparglöd som jag känner just nu ska smitta av sig på er andra också. Jag är mycket väl medveten om att jag just nu är uppe på en het topp och seglar där allt bara går min väg och jag är också mycket väl medveten om att det kommer att komma svackor när jag känner mig mindre motiverad, jag kanske blir sjuk etc etc. Hur som helst, hur slingrig än vägen må bli så kommer ni att få dras med mig tills jag når mitt mål och jag lovar er att även i de värsta svackorna så kommer jag INTE att ge upp. Jag är en fighter och såna kommer igen ; )

Men just nu går allt som på räls som sagt så varför tänka på svackorna då.


 

Igår var det dax för pass nr. 2 den här veckan. Det är ett morgonpass som jag kör innan jobbet och det är mitt tyngsta och längsta veckopass jag har. De här mornarna ringer klockan redan tjugo i sex på morgonen istället för tjugo över sex. Jag är extremt morgontrött ska ni veta så hur jag överhuvudtaget kom på idén med att köra ett morgonpass är för även mig en gåta. Och varje gång gör jag samma misstag. Jag går och lägger mig för sent om kvällen innan och sen är jag dödstrött på morgonen.

Nej det får minsann bli ändring på det nu! Man kan inte lägga sig klockan tov och sen gå upp 5 1/2 timme senare och köra ett stenhårt träningspass. Från och med nu så är det klockan elva som lampan ska släckas kvällen innan det här passet. Det får bli mitt nya löfte.


Hur som helst. Den här morgonen låg jag kvar lite för länge i sängen och när jag väl klev upp så tyckte jag ändå att jag hade skapligt med tid på mig eftersom jag bara skulle klä mig och äta frukost. Inget smink och inget hår att fixa. Jag vet inte hur det gick till men helt plötsligt så blev det väldigt bråttom till gymet. Jag har ju liksom strax över 2 mils bilkörning dit också.


Stormade in på gymet, kastade på mig träningskläderna och tänkte samtidigt ut en plan hur jag skulle hinna genomföra passet effektivast.

 

Uppvärmningen är viktig så det fick bli crosstrainern i 3 min istället för fem minuter men med mer tempo så pulsen ökade ordentligt.

     

Sen var det dax för styrketräningen som brukar ta 45 min. Jag kastade en snabb blick på klockan och tänkte snabbt ut att jag hade tid för 30 min styrketräning. Ok. jag kör så det ryker tänkte jag och så många maskiner jag bara hinner utan vila emellan. Bestämde mig för att börja med armar, axlar och rygg. När det var klart så upptäckte jag till min glädje att jag hade tid över så då blev det några benövningar också. I slutänden så var det faktiskt bara två maskiner som jag inte hann med. kan inte säga att styrkepasset gick som en dans igår precis. Om det sen berodde på stressen, att jag var trött eller var det var det vet jag inte men tungt kändes passet men jag jobbade på så svetten lackade med de kilon jag bestämt och de reps jag kör normalt sett också.

 

Till sist så var det dax för springbandet. Intervall träning var det som stog på schemat. Redan när jag började springa så kände jag att det här blir ett tungt pass. En lite djävul satte sig på min axel och sa "kör ett tisdagspass istället. Skippa intervallträningen och spring 30 min i jämn takt istället" men jag lyckades att vifta bort den där lilla djävulen på axeln, i med lurarna så musiken dånade ut i öronen och sen körde jag intervallpasset tiden ut. De första sju minutrarna kändes ganska tunga men plötsligt så kände jag hur energin sakta men säkert återvände och när passet var klart kände jag mig sjukt stolt över mig själv.

 

Nu hade jag bråttom men magpasset är viktigt så det fanns inte med i universum att jag skulle skippa. Snabbt upp på stolen och sen körde jag mina 24 rep med 32 kilos vikt.


Jag brukar alltid stretcha efter passet men det hann jag inte med nu. Det blev lite benstretching på springbandet men det kan knappt kallas för stretching.


In i duschen, på med kläderna och sen torka håret.....jaha då var det ju förstås precis så en tjej hann före och ta kontaktutaget. Stog och trampade men så kom jag på att jag ju kunde ställa mig bredvid henne och sminka mig lite istället. Hon blev snabbt färdig och då var jag snabbt där med min hårblås.

Inköpte en gainomax

 

och en banan ute i receptionen och sen sprang jag till jobbet som tur är ligger alldeles i närheten av gymet.

Puh vilken morgon men jag är glad att jag genomförde den men det fick också bli en läxa att stiga upp tidigare nästa morgon så jag hinner träna effektivt i lugn och ro, stretcha efteråt och duscha och basta och hämta energi istället för att jäkta på.


I går kväll sen kollade jag igen på mina två nyt favoritprogram

 

mästerkocken och

 

Biggest loser.


Har redan fått några favoritpar där. Fan vad duktiga de är alltså. Tänk att prestera så bra som de gör med denna kroppshydda. Det var ju verkligen sjukt mycket de hade gått ner på 1 vecka flera av de. Visserligen så är det ju allmänt känt att ju mer fett man har att ta av ju fortare går man ner i början och som de sa, den första veckan är det ju mycket vätska som försvinner från kroppen också och alltså inte så mycket fett men ändå. Nej verkligen en stor elgoe ska de ha allihop. De är fan min inspirationskälla. När jag tycker att det är jobbigt på gymet så tänker jag på ryska Olga hur hon står och piskar på deltagarna och då tänker jag att "kan de ge ännu mer så kan fan jag också".


 

I morse var det sol när jag vaknade. Jag har ledig dag idag och jag började med att sova ut tills jag vaknade så klockan var rätt mycket när jag vaknade. Åt en god frukost, lassade in en tvättmaskin och sen trotsade jag det blåsiga vädret och tog en promenad ner till solariet. Det är väl 2-3 km dit ungefär. Alldeles lagomt för en promenad i det här blåsvädret. Sen solade jag i deras intensiv solarium i 12 min och sen gick jag hem igen. Jag har inte solat på år och dagar så det var riktigt skönt faktiskt.


Alldeles nyss så provsmakade jag också på de här som kom häromdagen

 

Jag testade jordgubb idag. Blandade den med 3 dl mjölk och sen in i kylen 15minuter. Shit vad god den var!

Jag hade ju visserligen läst recensionerna men man vet ju hur dietdrinkar smakar liksom. Gott smakar de inte. Men den här blev liksom lite tjock, som youghurt typ och sen låg det fruktbitar i den och den var otroligt smakrik. Jag blandade den ordentligt i en shaker men sen hällde jag upp den i ett glas så jag fick med alla fruktbitar.En portion blandat med vatten skulle bestå av mindre än 100 kalorier. Jag vet inte hur mycket kalorier det blir med mjölk istället men iallafall betydligt mindre än ett mål mat.

Hur som helst. Jag blev nöjd och mätt blev jag konstigt nog också. Kan helt klart tänka mig att byta ut lunchen mot en sån drink ibland så min tanke är väl att jag ska dricka den till lunch nu  utom mina gymdagar för då måste jag nog äta riktig mat till lunch känns det som.


Nej nu ska jag göra ett nytt krafttag här hemma och städa bort julen. Ja städerskan har ju varit här och städat så det behövs ju inte (bara lite dammsugning) men ljusstakar, stjärnor och gardiner ska nu bort.


Ha det bra nu allihop


Ses snart igen


Vickan


  
Av Annehlie Eriksson - 10 januari 2012 22:31


Vet faktiskt inte när jag mådde så bra sist! Kan knappt fatta att jag för ca 2 måndader sen kände mig så trött och håglös. Jag vaknade på morgonen och kände mig trött, jag jobbade på i samma takt som vanligt men när jag satt mig ner på lunchen så skulle jag ha kunnat somna lätt i soffan om jag varit ensam i personalrummet. Efter dagens slut så masade jag mig dock iväg till gymet men träningspasset var inte optimalt. Jag fick kämpa, kämpa och till sist så gav jag upp helt och gjorde ett brake där nån gång innan jul.

Det var då jag började med rosenrot och Gerimax. De första två veckorna kände jag verkligen ingen skillnad alls. Men skam den som ger sig. Jag kämpade på. Efter ca två veckor öppnade sig en helt ny värld för mig. Jag började känna mig pigg! Nu törs jag inte sluta med de små lyckopillren istället. Ha ha. Men till våren sen när ljuset kommer igen så ska jag prova att ta bort de. Men till hösten sen så åker de defenetivt fram igen.


 

Idag kom städerskan hem till oss också. Det går inte att i ord beskriva hur det känns att efter en otroligt hektisk dag på jobbet, full rulle i 140 km i h verkligen, komma hem senare på kvällen, kliva in innanför dörren och bara känna doften av hur hela huset verkligen blänker och luktar rent och fräsht.

Varför gjorde jag inte det här tidigare för. Det är verkligen värt varenda krona.

Tack snälla Mu Thai. Du är en pärla!


 

Såklart fick träningsväskan hänga med till jobbet i morse och efter arbetsdagens slut så bar det iväg till gymet med en banan i magen och det där lilla energigivande pillret synerlin.

Det må vara ibillning som vissa säger som inte tror på piller men då får det vara det i såna fall för sån jäkla energi som jag får av att ta det där pillret som jag tar en timme innan träning, det har jag aldrig skådat förr.

Jag verkligen flyger fram på springbandet känns det som.

Idag var det dax för det springpasset då jag springer i samma tempo hela passet ut, alltså ingen intervallträning.

Jag brukade värma upp med att gå 3 min men redan efter 1 minut idag så kände jag att det här går inte. Benen sa bara "spring, spring, spring". Efter två minuters gång så var jag bara tvungen att börja springa. Jag brukar också gå några minuter mellan springpassen så att säga men nu gick det max en minut sen ville benen springa igen.

Efter 30 minuters jogging i 9,5 km /h så kände jag mig nöjd men kände att jag kunnat springa en kvart till. Men jag tror istället att jag nog ska höja tempot till 10 km/h och behålla träningstiden.


Jag var skithungrig när jag kom hem, trots en gainomax efter passet så när jag kom hem kastade jag mig över Lina receptet och idag blev det kyckling med jordnötssås och nudlar.

Hade på alldeles lagomt på tallriken och skulle mer än gärna tagit lite till men där är jag strikt. En portion räcker trots att magen säger MER! Efter en kvart så säger magen "jag är mätt" istället.

Det var svårt att motstå frestelsen att stoppa in någon extra jordnöt i munnen medan jag lagade mat då det fanns mycket nötter kvar i påsen. Men envisheten var starkare än begäret. Ha ha.


Nej nu är det dax för sängen. Ny dag i morgon igen. Träningsfri dag : )


 


Kram och godnatt!

 
Av Annehlie Eriksson - 8 januari 2012 19:08

 Jag känner mig verkligen så jäkla glad idag, och pigg och bara full av liv helt enkelt.

Idag var det dax för veckans vägning och veckans mått. Jag vägde och mätte mig ju i måndags men har bestämt mig för att ha söndag som utvärderingsdag så därför fick det bli en dag tidigare den här gången.

Tro det eller ej men vågen visade 58.3 kg i morse. Alltså har jag gått ner 2.3 kilo bara sen i måndags. Måtten hade också minskat. Midjemåttet 2.9cm, 1.5 cm över magen och 0.5 cm över rumpan och 1 cm på låret.

Det kallar iallafall jag för en riktig rivstart. Men jag vet ju av erfareneht som sagt att det alltid brukar vara glädjebesked i starten och sen går de sista kilona lite tyngre så nu är det bara att ligga på denna vecka med samma upplägg, lika mycket träning och likadana kostvanor med andra ord. Mitt mål är fortfarande 0,5 kilo i veckan. Det slog jag ju med bravur denna vecka. Få se hur det går nästa vecka. Törs knappt våga hoppas på ett liknande resultat.


Ska strax upp och dansa lite zumba nu. Jo det får bli två zumba pass denna vecka. Det stog mellan det och motions cykeln och då var valet inte så svårt. Men jag kör inte zumba med hantlar ikväll, jag kör danspasset istället.


Men först så måste jag ju berätta om den här underbara resan till Budapest som jag ser fram emot så.

   

Det var våra vänner i Avesta som ringde oss härom morgonen och frågade om vi inte skulle hänga med dit. De var där förra året och sa att det var en upplevelse.

 

På det här hotellet ska vi bo. Det ligger centralt så när man kliver ut så hamnar man nästan direkt på den stora paradgatan i Budapest.

 

De har mycket varma källor i Budapest där man kan hoppa i och bada även fast våren bara nalkats där. Vi får väl se om vi testar några såna.


Huvudgatan váci utca är en shoppinggata som sträcker sig både under och över gatuplanen och där ska det tydligen finnas mängder med butiker. Den är tydligen 1 och en halv kilometer lång bara den med en massa kända och okända butiker. Zara och HM finns där också. Ska bli intressant att se vad HM i Budapest har för kläder.

 

För den som gillar skor så kallas Budapest för "shoe heaven". Oui! Gissa vart jag och Anna kommer att hålla hus när karlarna sitter och bälgar i sig öl : )

De kan få bära hem alla kläder och skor vi har handlat sen. Ha ha. Både jag och Anna är shoppinggalna så det gäller nu bara att inte packa ner för mycket kläder i resväskan när vi åker. Vi ska ju faktiskt bara vara borta en långweekend. Vi åker på en fredag på morgonen och åker hem igen på måndag eftermiddag.


Eftersom Budapest är en storstad så finns det tydligen också flera shoppingcentrum. Bara i de finns ca 400 butiker.

Här kommer exempel på två av de:

 


 

Sen när vi behöver vila benen så kan man ju alltid slå sig ner på nån cool bar nånstans. Kanske nån av de här:

     

Anna och jag gillar barer minst lika mycket som männen våra, bara vi får shoppa loss lite först så kan vi mycket väl tänka oss att slå oss ner på nån bar och smutta på nån god drink och tala om alla fynd vi gjort under dagen.


 

Nån kväll blir det absolut att gå till något häftigt discotek och dansa arselet av sig då både jag och Anna är riktiga partydrottningar när det gäller att hånga igång på dansgolvet.

Man kan läsa om Budapest att den lämnar inget mer att önska för den festsugne och har ett rikt och levande nattliv. Jag läste nånstans att Budapest nattliv ligger ljusår framför Stockholms nattliv. Ska bli intressant att se vad man själv tycker.

Hur som helst. Kul ska det bli.

 

Anna och jag har också bestämt att ta en spadag, en halv dag eller så. Och då har jag hittat värsta spa paketet.

För 1500 kr får du:

- Taxi tur och retur från hotellet

- 60 min aroma massage

- 45 min pedikyr

- 45 min manikyr

-  55 min Ansiktsbehandling med skönhetsmask

-  30 min Kokos bodypeeling

-  De bjuder på champange


Jag har inte berättat för Anna än att jag funnit det här exemplet men jag tror att hon också kommer att nappa på erbjudandet direkt. Det blir en ladies day på spa med andra ord.


Oj vad klockan gick fort nu. Nu bär det av upp till de sköna zumba tonerna.


Puss och kram


Vickan.


Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards