Idag tänker jag inte skriva om kost och träning. Den biten rullar på som planerat och det enda jag kan säga är att veckochecken i söndags inte såg så hemsk ut som jag befarade. Jag hade visserligen gått upp 400 gram i vikt istället för ner men måtten hade minskat med centimetrar så jag var faktiskt riktigt nöjd. Så jag kör på som innan så får vi se vad veckoslutets resultat blir.

Nej det här inlägget kommer att handla om kampen. Kampen som vi nu genomlidit i snart tre månader. Jag undrar...ska den snart vara över nu???

Det är snart ett år sen nu, på din 19 års dag, som det hände. Jag vet fortfarande inte hur nära det var att jag höll på att förlora dig men jag vet att jag aldrig någonsin varit så rädd, så ledsen och så förbaskat lite sjuksköterska och mycket mamma.

Jag kan nästan inte tänka på den där kvällen och natten för då mår jag verkligen psykiskt dåligt. Jag minns att jag tänkte att "förlorar jag dig nu så finns det absolut ingenting att leva för längre. Absolut ingenting!" och den känslan var så förbaskat jobbig att bära på.

Jag minns också känslan av tacksamhet när de tog bestlutet att operera dig, känslan av ljuv musik då du och jag åkte hem i bilen några dagar efter operationen och det kändes som att nu skulle liksom livet börja om på nytt. Du var så otroligt pigg och glad. Det kändes verkligen som att du fått en andra chans av han där uppe.

Men säg den lycka som varar.  Fyra månader senare så var det dax igen. Inte så illa som i April men ändå tillräckligt illa för att skrämma skiten ur oss allihop. Vi försökte nog alla att bagatellisera det som hände med att det nog var för att du tränat så hårt, ätit så minimerat med kolhydrater, gått ner i vikt så fort etc etc.

Men blott en månad senare så kom det en repris och då förstog vi att helvetet på jorden brytit ut igen.

Det var där nånstans jag tappade förtroendet för sjukvården för under de här tre månaderna har jag fan i mej känt mig som en jäkla nickedocka som boxas ner men som reser sig upp igen, igen och igen. Om och om igen har min dotter fått de här kramperna, om och om igen har ambulanspersonalen fått hämta upp henne då hon legat i smärtor och krampat. Ambulansen har ju nästan klippkort hem till hennes lägenhet nu.

Att få kramper i magen som är så starka att man svimmar av och krampar är uppenbarligen ingenting som räknas som akut.

Att denna smärta och dessa kramper leder till timmar av morfinrus där ändå inte smärtan släpper helt. Det räknas uppenbarligen inte heller som akut.

Dagen efter när allting lugnat ner sig så kan man bara lugnt åka hem och vila ut med orden "de kanske inte kommer tillbaks igen".

Eftersom inte röntgen eller prover visar något konstigt så måste det ju uppenbarligen vara någonting psykiskt (iallafall om man ska tro vissa sköterskor på akuten i Falun). Det var iallafall så en sköterska sa till läkaren i rummet där min dotter befann sig vid ett tillfälle. Hur tror ni hon kände sig då när hon åkte hem. Upplyft?! Nej knappast! Den sköterskan har nog varken läst på läxan om hur man visar empati eller vad etik står för. Hon skulle kanske bli en bra kandidat för oss i ICDP. Hur man vägleder sina patienter på ett positivt sätt.

Att det sen också finns en bakgrundshistoria med magen ända sen du var en liten bäbis. Det kanske också bara är inbillning eller någonting psykiskt. Ja tänk vi kanske till och med har drömt eller inbillat oss alla turer omkring dig när du var liten. 

Att vi redan då för 20 år sen blev riktigt illa bemötta av en barnläkare i Falun, ja det kanske bara var en slump förstås, men att sen komma till RIKTIGA doktorer i Uppsala och bli så bra bemötta att det var som att komma från helvetet till himmelriket....det kanske också bara var en slump. Men för oss är det sanningen från din barndomshistoria.

Att det också är precis där din stomi en gång i tiden satt (alltså där tarmen blev upplagd på magen) det är precis där du har ont och det är precis där du blir så blå att till och med ambulanskillen trodde att du fått ett knytnävsslag i magen för att en stund senare vara borta. Ja det är väl också psykiskt, eller????

Vi kanske är psykiskt sjuka hela högen. Ibland känns det som att sjukvården tänker så i allafall.

Ja ni hör ju själva hur sjukt det låter!!

Idag skedde dock någonting positivt. Äntligen!!! Från att ha varit ilsken och arg så blev jag så sjukt tacksam över de små små orden som sköterskan på kirurgen sa till mig idag. För mig betydde de orden allt. Jag började nästan gråta av glädje och resten av dagen var min ena hjärnhalva någon helt annanstans än på jobbet.

Efter att du ännu en gång åkte in med ambulans till Falun så var mitt mått rågat. Jag hade verkligen laddat mig upp till tänderna och tänkte att den här gången tänker jag inte lägga på luren utan att ha en tid i handen. I tre månader har vi kämpat och kämpat för att få träffa en specialistdoktor. Många har sagt till mig att vi borde göra en anmälan på allt som har hänt men jag tänker inte göra någon anmälan. Jag tänker skriva en bok istället. En bok som i detalj beskriver allt som hänt och alla känslor som funnits och stulit en jävla massa energi av oss.

Efter tre månader träder vårdgarantin in så om jag inte får en tid nu så har vi ju rätt att välja annat sjukhus tänkte jag och den livlinan tänkte jag utnyttja till 100 %. Men precis då när jag öste ur mig all jävla skit jag burit på och hur jag tyckte och tänkte om alla turer fram och tillbaks så kapitulerade hon och avbröt mig med orden "kan ni komma i morgon kl elva". Helt plötsligt så fanns det en tid. Kan man tänka sig. Som sagt var. Jag börjde nästan gråta av tacksamhet.

Så i morgon åker jag, Caroline och hennes pappa upp och tar oss vidare i sjukhusdjungeln. Hoppas vi får en bra läkare nu bara.

Jag har iallafall laddat om bössan och gjort mig redo för en ny attac och ett nytt maraton.

Just nu känns det såhär. När jag sprang på bandet idag så kändes fötterna så lätta. Ja jag flög fram på bandet och idag sprang jag lite längre än jag brukar och lite fortare. Jag ville vara totalt slut när jag gick av bandet. För samtidigt som jag var så sjukt lycklig och glad så fanns ilskan kvar också och kombinationen av dessa två kändes mycket märklig att bära på. Det kändes bättre efteråt.

Nu hoppas jag bara att det också efter det här besöket händer nånting snabbt så att felet kan åtgärdas en gång för alla så att du kan leva som vilken annan 19 åring som helst.

Jag är så sjukt glad över att veta att du mår som en prinsessa för övrigt. Du älskar ditt jobb, du lever i ett lyckligt förhållande och jag tror att din träning ger dig må bra endorfiner som gör att du tar dig igenom motgångarna med glans. Jag har många gånger undrar över varifrån du hämtar kraften, styrkan och envisheten. Men jag vill att du ska veta att jag är sjukt stolt över dig på alla sätt och vis Caroline.

Håll ut nu för snart är vi där, vid målet. Jag sviker dig aldrig och det hoppas jag att du vet.

Ha en bra natt nu allihop and wish us good luck tomorrow!

Vickan