Direktlänk till inlägg 24 januari 2012
Idag har det varit en lång, lång dag så nu känner jag mig riktigt trött. Kommer att sova som en gud i natt. Men jag måste säga att dagen har varit mycket givande iallafall och helt klart värd alla mil jag har kuskat runt på vägarna idag.
Fick ju ta akut ledigt idag så dagens besök på BVC fick jag ringa och omboka i panik i går efter att vi äntligen fick en läkartid redan idag. Men det gick bra. Alla föräldrar var tack och lov så förstående att jag ringde och ombokade i sista sekunden.
I morse klev jag upp i vanlig tid, det vill säga halv sju. Halv åtta var jag på väg till min dotter. Snabb paus med en god kopp kaffe hemma hos henne och sen kom hennes pappa och sen for vi vidare mot Falun lasarett.
Det är klart att man hade förhoppningar om mötet med kirurgdoktorn men ändå så vågade, iallafall inte jag, hoppas på några under. Tänk om vi än en gång skulle bli dumförklarade. Tänk om vi fick möta ytterligare en oengagerad läkare som skulle säga att det inte var något fel på min dotter, titta ner på henne och säga att besvären är psykiska. Tänk om den här doktorn var ytterligare en i raden över våra s.k bekymmer. Ja det var mycket tankar som simmade omkring där uppe i hjärnan.
Jag kan säga att jag hade inte alls behövt att oroa mig för detta
för när jag klev ut ifrån rummet så kände vi oss allihop såhär.
Problemet är långt ifrån löst ännu men nu är vi en jäkla bit på väg iallafall känner jag.
Vi fick träffa en kvinnlig överläkare på kirurgen som var helt underbar. För första gången kände jag att här satt en läkare som verkligen var intresserad av min dotters problem och hon vände sig till både min dotter, mig och Carolines pappa hela mötet igenom. Hon var nogrann och engagerande. Lyssnade in det vi hade att berätta och tog redan från start upp Carolines anamnes som liten bäbis.
Hon slätade aldrig över våra känslor eller de funderingar som vi haft kring detta. Däremot förklarade hon saker och ting och berättade vad hon grundade sina beslut på. Hon bekräftade oss hela tiden och tog verkligen Carolines smärtor på allvar.
Hon öppnde upp datorn och läste högt igenom delar av Carolines operationsberättelse i April förra året. När hon berättade delar ur den så förstog även vi att problemet troligen inte är kirurgiskt. Eller rättare sagt, det är inte kirurgiskt för operationsberättelsen visade fina och oretade tarmar, sammanväxtningar javisst men inte alls så farligt som förväntat. I princip så såg allt bra ut. Det var troligen så att operationen aldrig behövts att göras kanske men ibland så kan det räcka att öppna så tarmarna lägger sig rätt och sen blir allt bra. Det blev ju bra i 4 månader så något gott förde den ju med sig operationen iallafall. Men hon var 100% säker på att öppna henne nu var det absolut största misstaget vi skulle göra om vi skulle göra det nu.
Men vad är felet då undrar ni ju förstås nu? Ja det är det vi ska ta reda på nu men hon tog verkligen de här epelepsiliknande krampanfallen som vi beskrev på allvar. Hon kände sig ganska säker på att det här var något neurologiskt. Det vill säga att det är någon nerv i buken som spökar och ställer till det här. När jag nu tänker efter så började ju faktiskt de här kramperna redan när hon var 13-14 år men då var de så lätta och diffusa att jag knappt reflekterade över att det var kramper. Det var inte förrän de exloderade där kring 17-18 års åldern som vi förstog vad det var för nåt känns det som.
Det kunde också vara ett fenomen som kallas för bukepelepsi. Istället för epelepsi i hjärnan så får man det i buken. Det har också med nervsystemet att göra sa hon.
Ja hon var mycket kunnig medicinskt fast hon var kirurg kändes det som. Men hon uttryckte också mycket tydligt att det inte var hennes specialistområde så nu ska vi få komma till neurologen istället.
Jag var mycket tydlig med att vi inte orkade med att gå en rond till för att komma till rätt instans och med tanke på att vi kämpat så för att äntligen få komma ända hit så orkar ingen av oss med att vänta flera månader igen för att en neurolog ska ha tid att träffa oss. Men hon var mycket förstående och sa att det absolut inte skulle ske. Hon lovade ringa neurologen redan i morgon och sedan ringa mig för besked.
Hon gav oss alla stort hopp verkligen. Hon uttryckte klart och tydligt att detta inte var något psykiskt utlöst utan faktiskt något rent medicinskt. Dock kan Carolines dödsångest som hon får när de här smärtorna kommer förvärra krampernas intensitet och den dödsångesten hade hon också full förståelse för att den infann sig. Ja hon lyssnade verkligen på Caroline när hon berättade utifrån sina egna upplevelser.
Hon gav oss också hopp genom olika behandlingar som fanns att göra om det nu skulle vara neurologiskt. Endera kan man medicinera bort kramperna i förebyggande syfte eller så kan man lägga en nervblockad. Men först måste hon utredas såklart innan man kan sätta in en behandling.
Det var så skönt när hon sa att alla unga människor med såna här uttalade probem ska absolut självklart utredas och hon sa också till Caroline att hon själklart i slutänden skulle få hjälp med problemet på det ena eller det andra sättet och att det absolut inte är meningen att hon ska leva med dessa besvär resten av livet.
Jag måste säga att nu funderar jag ännu mer över hur personalen på akuten i Falun kunde remittera henne till vårdcentralen när överläkaren på kirurgen säger klart och tydligt att det här är ett tydligt specialistfall. Hmmm.
Det här ordspråket passar perfekt in på mig idag. Jag minns gårdagen (ilska blandat med glädjen. Farhågorna blandat med förhoppningarna)
Jag drömmer om morgondagen (din framtid. Jag vet att den är ljus. Jag bara vet det) Men jag lever för idag för idag är dagen då vändpunkten kom.Det känner jag mig också väldigt säker på.
Tack snälla doktorn. You made our day!
Godnatt allihop! Vi ses en annan dag.
Idag tänker jag inte skriva om kost och träning. Den biten rullar på som planerat och det enda jag kan säga är att veckochecken i söndags inte såg så hemsk ut som jag befarade. Jag hade visserligen gått upp 400 gram i vikt istället för ner men måt...
Hej svejs allihopa!
Den här veckan har varit smått kaotisk skulle man kunna säga så därför har bloggen fått vila trots att lusten att skriva har funnits där till 100 %. men en så är det när man är tvungen att prioritera och som jag sagt ...
Denhär fina Awarden fick jag av ANNIEPIE. Jag blev verkligen jätteglad och stolt som en tupp : ) Det känns verkligen som ett privilegium att ha blivit utvald som bloggvän till dig. Stor kram till dig Anniepie. Anniepie har varit...
Det blir nattbloggning ikväll. Ha ha. Borde egentligen gå och sova nu eftersom klockan är halv elva men jag kände sån lust att skriva ett blogginlägg och dessutom känner jag mig pigg som en lärka eftersom jag sov rätt länge i morse och dessutom så...
Hello hello!
Vill börja med att tacka mina bloggkompisar för att ni tycker att jag är en inspirationskälla. Jag vill inspirera och jag vill att ni andra också ska känna min glädje och hur jävla bra jag mår just nu. Sen hoppas jag att den...
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 | 8 | |||
9 |
10 | 11 |
12 |
13 | 14 |
15 | |||
16 |
17 |
18 |
19 |
20 | 21 | 22 |
|||
| 23 | 24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
|||
30 |
31 |
||||||||
| |||||||||
Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se
