Direktlänk till inlägg 19 december 2011
Hej alla mina bloggvänner!
Förlåt om jag gjort en del av er oroliga när jag sådär helt plötsligt bara slutade att blogga. Egentligen så slutade jag inte att blogga. Jag tog bara en lång, lång välbehövlig paus. Skulle egentligen behöva en ännu längre paus eftersom livet är fullt av överaskningar just nu, av bägge de slag. Tiden räcker liksom inte till när man har fullt upp med att hålla saker och ting flytande.
Ibland känner jag mig som en ängel. En ängel på gott och ont.
Jag har alltid bevakat och bejakat mina barn som en skyddsängel ut i fingerspetsarna. En del har nog tyckt att jag bejakat för mycket men för mig har det varit en självklarhet att alltid finnas där för mina barn när de behövt mig som mest och kanske också även då de trott sig behöva mig som minst.
Det har inte alltid varit så populärt men idag är det en av de egenskaper som mina barn uppskattar mest som vuxna. Barnen är lyckliga och lever vuxna liv idag och det gör mig verkligen så lycklig att kunna se på de och känna "ja jag lyckades, även om det såg mörkt ut emellanåt ; )
Skyddsängeln brer stolt ut sina vingar och tänker "I made it!".
Men ibland kan skyddsängeln jobba lite för hårt och så är det nu. Jag klagar inte, jag bara tänker faktum och pratar klarspråk.
Jag har egentligen bara en enda önskan och det är att min dotter ska bli frisk. Att den här maghistorien kan få ett slut för gott, ett gott slut. Att sjukvården nån gång ska ta sitt ansvar och inte leka med andras liv.
Vi är på gång. Vi tar oss närmare målet för var dag som går men det är trögt. Som att ta sig igenom en snårig djungel fylld av faror, fällor, elaka människor, människor som pratar om sånt som de inte har en aning om. Männsiskor som är på fel plats vid fel tillfälle. Jag önskar att jag kunde säga att jag önskar att det var er dotter som åkte ut och in med ambulans och blev bemötta på det här sättet. Men jag kan inte säga att jag önskar det för en annan oskyldig ung flicka ska inte behöva utstå samma sak.
Vi avsätter åtskilliga timmar i telefonen jag och hennes far. Undrar om sjukvården kan betala vår telefonräkning eller våra ofrivilliga semesterdagar som vi måste ta ledigt för att vara med vår dotter på akuten.
Jo vi tar oss framåt, för var dag två steg framåt och ett steg bakåt men framåt kommer vi ju. Nu börjar det ljusna där borta i tunneln. ÄNTLIGEN så verkar det som att sjukvården har förstått att vi inte kommer att ge oss. Vi kommer att att kämpa till sista blodsdroppen. Snart är vi där, där vi ska vara. Inom en månad, förhoppningsvis tidigare är vi där. Det känns nästan som att komma i mål efter att ha sprungit ett maraton man aldrig trodde man skulle springa och om man gjorde det så skulle det kännas omöjligt att nå mål. Men sätt en getingsvärm efter skyddsängeln så förvandlas hon snabbt till
den värsta mardrömmen i ditt liv. Ja jag tror det är så en del på ett visst lasarett ser mig nu. Den där envisa morsan som dessutom är sjuksköterska själv. Hon som slåss med näbbar och klor och inte är rädd för att ställa krav eller vara oförskämd i telefonen när hennes dotter blir illa bemött eller fel behandlad.
Jag har fortfarande svårt att förstå att det kan få fungera så här i sjukvården. Jag har träffat en del andra änglar på vägen. De som lyssnat, varit vänliga, hjälpt till, förstått och framför allt lyssnat på en mamma som egentligen bara älskar sitt barn och som egentligen bara vill ha hjälp att gå vidare. De är ni som hjälpt oss vidare, gett oss hopp i all förtvivlan.
Ibland har jag inte orkat. Då har jag kapitulerat. Lagt mig ner. Gett upp. Men bara för en sekund.
Det är så många vändor min dotter har gått igenom de senaste månaderna bara men bemötandet har varit värst.
Det är tur att hon har så otroligt många glädjeämnen i sitt liv för övrigt och att hon är så positiv i grunden som hon är. Hon är stark. Det har hon alltid varit. Det är en stor fördel i det här skedet för annars hade hon aldrig orkat kämpa, fightas, slåss.
Jag hoppas att ni förstår varför jag varit så frånvarande ute på min blogg. Jag har valt att vara mer fb aktiv. Men bloggen är viktig för mig och ni mina vänner är viktiga för mig så glöm inte bort mig. I´ll be back soon : )
Min dröm har alltid varit att skriva en bok men jag har aldrig riktigt kunna bestämma mig för vad det ska vara för bok. En roman, en deckare, en självbiografi.
Nu vet jag det. Så snart den här mardrömsduellen är färdig så ska jag skriva en bok och den ska handla om ditt liv. Den ska beskriva den här resan från början till slut. Jag vet att den kommer att vända upp och ner på hela vårdkedjan. Kanske min bok kan göra så att någonting händer, kanske den kan göra så att andra slipper genomgå samma sak, kanske den förbättrar bemötandet till patient och anhöriga. Jag vet inte men jag vet att den kommer att skapa många känslor och sätta eld på sånt som annars tystas ner.
Det kommer att bli årets mest omtalade roman, baserad på en sann historia om en ung flickas liv och hennes kamp med sjukvården.
Just wait and see!
Somligas revanch kommer aldrig, min kommer snarast och då kommer den med besked.
See you soon everybody!
Kram Vickan
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 | 20 |
21 |
22 |
23 |
24 | 25 |
|||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
|