I det här inlägget skulle jag ha visat er mina nya festkläder som jag handlat till kryssningen på lördag. Jag skulle ha visat er mina nya snygga träningsdojjor och träningstoppar. Istället blir det ett inlägg om hur sjukvården nu har krossat min tillit och mitt förtroende för gott tror jag. Det känns för jävligt rent ut sagt med tanke på att jag själv är en del av sjukvården. Men tyvärr så är det så jag känner efter det som hänt i helgen.

Det handlar om min dotter igen. För femte gången nu på 14 månader så drabbades hon av dessa hemska magsmärtor igen. Fjärde gången på fem månader. Jag vet, det låter helt sanslöst men det sanslösaste är ändå att de bara skickar hem henne igen. Enda gången hon blev värdigt bemött var i April då hon åkte in i Örebro och det var då hon blev opererad. Vi trodde då att allt vad magsmärtor heter var ur världen men så var icke fallet skulle det visa sig. Den gången var värst av alla gångerna och jag fick verkligen göra första hjälpen fullt ut på min egen dotter. Jag trodde på allvar att jag skulle förlora henne den gången och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv kan jag säga.

Efter den gången var allt lugnt till för sex veckor sen. Då kom mardrömmen tillbaks. Denna gång befann hon sig ända borta i Mariehamn. Som tur var var hennes far med henne där.

Alla gånger som det hänt så har händelseförloppet varit detsamma, fast med olika intensitet. Det finns inget som heter förvarning. Rätt som det är så bara kommer kramperna som är så intensiva att hon helt enkelt bara faller ihop i en hög. Skriket....det går inte ens att beskriva. Har själv jobbat med akutsjukvård men har aldrig hört någon skrika så hjärtskärande nån gång. Ögonen som stirrar rakt fram i panik, tårarna som forsar nerför kinderna. När krampen väl släpper så har hon i princip nästan svimmat av smärtan och hon är helt okontaktbar. Du kan se att hon lever men bara om du tittar på halsen där pulsen slår som om hon sprungit värsta maratonet i uppförsbacke hela vägen.

Timme ut och timme in. Hon går säkert igenom minst 100 såna smärtsamma kramper under 5-6 timmar. Läkarna står maktlösa och öser i henne morfin och stesolid. Det lindrar lite men inte mycket.

Tänk dig att stå där som förälder hjälplös och titta på sitt barn som har så ont. Det enda du kan göra är att hålla henne hårt i famnen när hon vrålar av smärta, visa att du finns där, försöka få henne att andas med i smärtan. Det känns på ren svenska för jävligt. Det känns för jävligt!

Men det finns nåt som känns ännu jävligare och det är känslan av att ingen lyssnar på en. Jag har berättat hennes livshistoria hundra gånger nu för alla möjliga sorters sjukvårdspersonal, allt från hennes första operation då hon var två månader gammal till allt som hänt idag. Jag har hennes historia så tydligt i mitt huvud att jag skulle kunna skriva en bok om hennes liv och banne mig så tror jag att jag ska göra det en dag också.  

Men när smärtorna ebbat ut för att avslutas med små magkramper av mindre intensitet och sen försvinna bort helt så står sjukvården bara där handfallna, glada igen över att smärtorna är borta och säger att prover och röntgen ser bra ut så nu få hon åka hem.

Så nu är hon hemma igen. Kramperna försvann men hon var öm i magen, just på den fläcken som hon alltid pekat på. Två centimeter bort från denna fläck känns inget alls men just på den fläcken gör det ont. Hon är trött, hon är slut och hon känner sig uppgiven och sanningen att säga så kände jag mig också så igår när hon blev hemskickad. Jag grät i min ensamhet här hemma. Kände mig maktlös, ledsen, besviken men framför allt JÄVLIGT ARG!

När värsta "tycka synd om mig" stunden var över så torkade jag tårarna och började fokusera igen, fokusera på hur jag skulle hjälpa min dotter vidare i denna sjukhusdjungel.

Det enda läkaren som skrev ut henne sa var att man inte visste vad det var men att en operation iallafall inte var något alternativ då att öppna förmodligen inte skulle ge något konkret då röntgen och prover såg bra ut och för många öppningar kan på sikt kanske ge värre problem. Det resonemanget köper jag fullt ut.

De sa att det kan vara en nervskada just på det stället  eller/och att bukmuskelväggen just där är otroligt skör och känslig. Så det positiva var att hon kunde fortsätta att träna både kondition och styrketräning sen när hon kände sig ok för det skulle bara stärka bukmuskeln.

För övrigt skrev hon en remiss till hennes vårdcentral för att utreda i ett lugnare skede.

Kan faktiskt trots detta allvarliga läge inte låta bli att skratta åt denna remiss. Vad sjutton ska en  hyrläkare på en vårdcentral göra (för jag kan ju aldrig tro att hon får träffa nån ordinarie)som akutsjukvården i Falun inte kan.

När hon sa det kände jag bara att "nu åker vi hem". Inte för att vänta på nån jävla remiss men för att samla krafter för att knalla in tillsammans med henne i det där jäkla rummet på hennes vårdcentral och kräva en remiss till smärtenheten eller någon annan specialist. Jag tänkte att jag lyfter inte på arselet förrän den där remissen är skriven.

Nu kom dock läget in i fas 2. Det vill säga hon fick en till kramp i kväll. En ganska intensiv men inte så illa att hon behövde åka in men dock så kraftig att hon fick lägga sig dubbelvikt över datorn. Dock kom det bara en och sen var det tydligen lugnt.  Då fick jag och hennes pappa nog så nu avaktar vi inatt och hoppas att gud hör våra böner att skona henne genom natten.

I morgon bitti sen så får hennes pappa kontakta avdelningen  som hon låg på och sen får de fixa en remiss därifrån direkt till den instans hon bör komma till. Det är ju inte meningen att jag och hennes pappa ska behöva gå i förtidspension för att passa på vår dotter som vi inte törs lämna ensam.

Det är heller inte meningen att hon ska leva ett begränsat liv som idag och gå omkring och vara rädd.

Nej nu får det banne mig vara nog!

Nu får ni sluta leka med min dotters liv. Tänk om det var er egen dotter. Jag är ganska säker på att ni skulle hantera ärendet annorlunda då.

Nu måste jag sova så jag orkar kriga vidare i morgon.

Du är en del av mig caroline och jag älskar dig.

 Kram Mamma !

 

carro

12 oktober 2011 22:31

och jag älskar dig mamma , du är helt fantastisk. Du och pappa , ni är min andra halva , den bättre halvan. <3

Annehlie Eriksson

13 oktober 2011 22:50

Söta du gumman! Tillsammans har vi alltid fixat till det mesta så det kommer vi att göra även denna gång. Det är jag 100% säker på.

 

Fenixmona

13 oktober 2011 10:13

Jag finner inte ord...det är ju helt fruktansvärt! Jag tror jag ändå hade skippat vårdkarusellen och sökt ett privat sjukhus. Så här kan hon ju inte ha det och den oro som du och hennes far lever med är ju också fruktansvärd...Det förstår ju alla som själv är föräldrar! Kramar om dig!

http://fenixmonasliv.blogspot.com

Annehlie Eriksson

13 oktober 2011 22:48

så långt har jag inte kommit i tanken än att söka privat vård men nu har vi efter mycket om och men iallafall fått respons och god hjälp från "änglarna" i vården(ja det finns tydligen såna också)och nu är vi en god väg mot målet iallafall känns det som. Men som sagt...man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Sanna mina ord.

 

mollan70

13 oktober 2011 19:07

Usch det är för hemskt att ni inte blir tagna på allvar. STÅ PÅ ER! Så här får det inte gå till de borde anmälas. Nått måste de kunna göra så att magsmärtorna försvinner. Kram

http://www.metrobloggen.se/mollan70

Annehlie Eriksson

13 oktober 2011 22:40

Vi teamjobbar för fullt jag och min dotters pappa och nu känns det som att vi kommit en bit på väg men det tog en hel dags olika telefonsamtal. Som sagt var, sjukvården är en djungel. Men aldrig att vi ger upp. Aldrig.

 

Gilla

13 oktober 2011 23:43

Så förfärligt att hon inte kan få rätt vård. Jag lider med er men mest med henne förstås. Ge er inte, utan se till att få en remiss till en expert i det onda. Nåt måste ju finnas att göra.

Svar: Jag kan inte känna nåt syrligt i auberginen. Jag älskar den sortens mat från Medelhavet.

Kram/Gilla

http://trebgilla.blogspot.com

 

browneyedgirl

14 oktober 2011 06:17

Jag sitter med tårar i ögonen, så bra skrivet, man riktigt känner kärleken =) Och jobbigt att se sitt barn ha ont, man blir så maktlös.
Ta hand om er nu och en stor kram även till din dotter....

http://www.blogg.mama.nu/browneyedgirl

 

Fenixmona

14 oktober 2011 06:29

Ja du, det stämmer bara alltför bra som du skriver: att man måste vara frisk för att orka vara sjuk! Kramar tll både dig och Carro!

http://fenixmonasliv.blogspot.com

 

anneh

14 oktober 2011 13:34

Oh jag blir så arg och ledsen över hur sjukvården behandlar din dotter och er anhöriga! Det är då själva fan att man ska behöva vara frisk för att kunna vara sjuk! Tur att er dotter har dej och sin pappa som kan strida för henne. Kram

http://anneh.bloggplatsen.se

 

mollan70

18 oktober 2011 23:35

Hej
Hoppas att det är bättre hemma hos er nu.
Kram

http://www.metrobloggen.se/mollan70

 

mollan70

20 oktober 2011 23:35

Tänker på er och undrar hur ni har det.
Kram

http://www.metrobloggen.se/mollan70

Annehlie Eriksson

23 oktober 2011 17:00

Allt är lugnt här hemma just nu, sen om det är lugnet före stormen det vet man aldrig riktigt men vi har iallafall kommit en till bit på väg med min dotters mage nu och det gjädjer mig mycket. Så länge försöker vi att leva ett så normalt liv som möjligt.

 

Anita Lundwall

21 oktober 2011 10:09

Jag känner verkligen för ER familj Din dotter har ett rent Hel- te Jag har " invagination " som kommer lite då och då den sitter straxt under höger revben i böjen där ,,, I Juni funderade de på att lägga tarmen på magen ett litet tag för att utreda vidare. Men vi sköt upp det hoppas jag slipper åka akut igen men förmodligen blir det så..
Min läkare på USÖ Under bar Rickard Lindberg på Kirurgen.. Skriv ett brev till honom det kan inte skada....
Ung trevlig verkar att bry sig.

Hoppas Ni får en trevlig Helg kram Anita Lundwall

http://tisalaya.bloggplatsen.se

Annehlie Eriksson

23 oktober 2011 16:58

Hej Anita. Tack snälla du för ditt fina tips på läkare men hon tillhör ju tyvärr inte Örebro längre eftersom hon bor i en annan kommun nu men nu har vi iallafall äntligen lyckats få till en remiss till mag-tarm i Falun där hon äntligen kan få träffa en specialist. Vi fick en jättebra läkare på vc som förstod vårt dilemma och nu på slutet har vi bara mött förstående och bra människor i vården så förtroendet är sakta men säkert på väg tillbaks igen. Vi hoppas nu bara att hon så snart som möjligt kan få en tid där så hon slipper få ett nytt krampanfall innan dess. Men tack så jättemycket för din omtanke Anita. Hoppas att altt ordnar sig för dig också. Jag håller tummarna. Kram Vickan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej! Det var några dagar sen jag skrev i bloggen nu men dagarna är milt sagt fullspäckade av arbete och så träning såklart då så jag har faktiskt inte hunnit med att skriva nåt i bloggen på några dagar. Så ska försöka sammanfatta dagarna som gåt...

  Idag ringde klockan 05.10. Klockan 05.20 klev jag upp ur sängen. Time to run!!! Jag älskar verkligen morgonträningen mest av alla träningspass. Dels känns det skönt att starta morgonen med att vara sund, dels blir man pigg av träning och klara...

  Styrketäning eller   Löpning. Ja det vete tusan vad jag tycker är roligast nu alltså. Jag som verkligen avskytt styrketräning tidigare. Nu älskar jag att pressa kroppen till det yttersta och köra så musklerna är alldeles möra efteråt. Vad ...

  Ville bara slänga ut den här bilden som jag stal från fitnesfightens sida ifall det är nån som undrar vad jag håller på med. Det är precis det här jag håller på med, att skafa mig en livsstil som kan vara för alltid.   Ibland blir jag bara ...

  Studsade nästan upp ur sängen i morse när klockan ringde redan tjugo över fem. Idag var det ÄNTLIGEN dax att inta nya träningsdojjorna och dra ner till gymet och löpa på löpbandet. Jag vet att det är många som inte gillar att springa på löpband,...