I det här inlägget skulle jag ha visat er mina nya festkläder som jag handlat till kryssningen på lördag. Jag skulle ha visat er mina nya snygga träningsdojjor och träningstoppar. Istället blir det ett inlägg om hur sjukvården nu har krossat min tillit och mitt förtroende för gott tror jag. Det känns för jävligt rent ut sagt med tanke på att jag själv är en del av sjukvården. Men tyvärr så är det så jag känner efter det som hänt i helgen.

Det handlar om min dotter igen. För femte gången nu på 14 månader så drabbades hon av dessa hemska magsmärtor igen. Fjärde gången på fem månader. Jag vet, det låter helt sanslöst men det sanslösaste är ändå att de bara skickar hem henne igen. Enda gången hon blev värdigt bemött var i April då hon åkte in i Örebro och det var då hon blev opererad. Vi trodde då att allt vad magsmärtor heter var ur världen men så var icke fallet skulle det visa sig. Den gången var värst av alla gångerna och jag fick verkligen göra första hjälpen fullt ut på min egen dotter. Jag trodde på allvar att jag skulle förlora henne den gången och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv kan jag säga.

Efter den gången var allt lugnt till för sex veckor sen. Då kom mardrömmen tillbaks. Denna gång befann hon sig ända borta i Mariehamn. Som tur var var hennes far med henne där.

Alla gånger som det hänt så har händelseförloppet varit detsamma, fast med olika intensitet. Det finns inget som heter förvarning. Rätt som det är så bara kommer kramperna som är så intensiva att hon helt enkelt bara faller ihop i en hög. Skriket....det går inte ens att beskriva. Har själv jobbat med akutsjukvård men har aldrig hört någon skrika så hjärtskärande nån gång. Ögonen som stirrar rakt fram i panik, tårarna som forsar nerför kinderna. När krampen väl släpper så har hon i princip nästan svimmat av smärtan och hon är helt okontaktbar. Du kan se att hon lever men bara om du tittar på halsen där pulsen slår som om hon sprungit värsta maratonet i uppförsbacke hela vägen.

Timme ut och timme in. Hon går säkert igenom minst 100 såna smärtsamma kramper under 5-6 timmar. Läkarna står maktlösa och öser i henne morfin och stesolid. Det lindrar lite men inte mycket.

Tänk dig att stå där som förälder hjälplös och titta på sitt barn som har så ont. Det enda du kan göra är att hålla henne hårt i famnen när hon vrålar av smärta, visa att du finns där, försöka få henne att andas med i smärtan. Det känns på ren svenska för jävligt. Det känns för jävligt!

Men det finns nåt som känns ännu jävligare och det är känslan av att ingen lyssnar på en. Jag har berättat hennes livshistoria hundra gånger nu för alla möjliga sorters sjukvårdspersonal, allt från hennes första operation då hon var två månader gammal till allt som hänt idag. Jag har hennes historia så tydligt i mitt huvud att jag skulle kunna skriva en bok om hennes liv och banne mig så tror jag att jag ska göra det en dag också.  

Men när smärtorna ebbat ut för att avslutas med små magkramper av mindre intensitet och sen försvinna bort helt så står sjukvården bara där handfallna, glada igen över att smärtorna är borta och säger att prover och röntgen ser bra ut så nu få hon åka hem.

Så nu är hon hemma igen. Kramperna försvann men hon var öm i magen, just på den fläcken som hon alltid pekat på. Två centimeter bort från denna fläck känns inget alls men just på den fläcken gör det ont. Hon är trött, hon är slut och hon känner sig uppgiven och sanningen att säga så kände jag mig också så igår när hon blev hemskickad. Jag grät i min ensamhet här hemma. Kände mig maktlös, ledsen, besviken men framför allt JÄVLIGT ARG!

När värsta "tycka synd om mig" stunden var över så torkade jag tårarna och började fokusera igen, fokusera på hur jag skulle hjälpa min dotter vidare i denna sjukhusdjungel.

Det enda läkaren som skrev ut henne sa var att man inte visste vad det var men att en operation iallafall inte var något alternativ då att öppna förmodligen inte skulle ge något konkret då röntgen och prover såg bra ut och för många öppningar kan på sikt kanske ge värre problem. Det resonemanget köper jag fullt ut.

De sa att det kan vara en nervskada just på det stället  eller/och att bukmuskelväggen just där är otroligt skör och känslig. Så det positiva var att hon kunde fortsätta att träna både kondition och styrketräning sen när hon kände sig ok för det skulle bara stärka bukmuskeln.

För övrigt skrev hon en remiss till hennes vårdcentral för att utreda i ett lugnare skede.

Kan faktiskt trots detta allvarliga läge inte låta bli att skratta åt denna remiss. Vad sjutton ska en  hyrläkare på en vårdcentral göra (för jag kan ju aldrig tro att hon får träffa nån ordinarie)som akutsjukvården i Falun inte kan.

När hon sa det kände jag bara att "nu åker vi hem". Inte för att vänta på nån jävla remiss men för att samla krafter för att knalla in tillsammans med henne i det där jäkla rummet på hennes vårdcentral och kräva en remiss till smärtenheten eller någon annan specialist. Jag tänkte att jag lyfter inte på arselet förrän den där remissen är skriven.

Nu kom dock läget in i fas 2. Det vill säga hon fick en till kramp i kväll. En ganska intensiv men inte så illa att hon behövde åka in men dock så kraftig att hon fick lägga sig dubbelvikt över datorn. Dock kom det bara en och sen var det tydligen lugnt.  Då fick jag och hennes pappa nog så nu avaktar vi inatt och hoppas att gud hör våra böner att skona henne genom natten.

I morgon bitti sen så får hennes pappa kontakta avdelningen  som hon låg på och sen får de fixa en remiss därifrån direkt till den instans hon bör komma till. Det är ju inte meningen att jag och hennes pappa ska behöva gå i förtidspension för att passa på vår dotter som vi inte törs lämna ensam.

Det är heller inte meningen att hon ska leva ett begränsat liv som idag och gå omkring och vara rädd.

Nej nu får det banne mig vara nog!

Nu får ni sluta leka med min dotters liv. Tänk om det var er egen dotter. Jag är ganska säker på att ni skulle hantera ärendet annorlunda då.

Nu måste jag sova så jag orkar kriga vidare i morgon.

Du är en del av mig caroline och jag älskar dig.

 Kram Mamma !