Hej mina kära vänner. Hoppas ni har det bra där ute i höstens tecken. Att jag än en gång varit borta från bloggen ett tag beror på  en salig blandning av saker som kommit emellan, dåligt med tid och ofantligt mycket jobb och sena jobbarkvällar. Men ska inte bara skylla på det. Hela veckorna är ju nu fyllda med bra tv program så då hinns helt enkelt inte bloggen med.

Träningen har också fått stå över. Dock inte på grund av tidsbrist (träning går alltid att få in i schemat. Om inte annat så på morgontimmarna) men den här förbannade förkylningen har helt enkelt gjort att jag inte kunnat träna på snart två veckor. Jag har visserligen kört ett yogapass och tänker köra ett i helgen också och lite lugna promenader men annars så är det stiltje på den fronten.

Förkylningen är dock bättre än tidigare. Förra veckan vara värst för då kände jag mig febrig också och förra helgen hade jag rinnsnuva som gick till världshistorien. Den här veckan har hostan varit värst och där står jag nu och stampar, med jordens rethosta men snuvan är åtminstone mycket bättre. Så alltid något gott med det onda.

Men jag längtar så otroligt mycket efter mina träningsstunder. Nästa vecka ska jag gå ner och power walka på bandet iallafall tänkte jag . Sen blir det lite bowling i kväll och några promenader i helgen som sagt var. Men jag längtar tills jag kan få börja köra på ordentligt igen. Jag är dock otroligt nogrann med att inte köra för hårt när jag är riktigt förkyld. Jag har sett alltför många hjärtmuskelinflammationer på grund av just detta. Så där är jag benhård att låta kroppen få vila när den behöver vila.

Det här är min dotter

Förra helgen skrämde hon än en gång livet ur oss minst sagt. Jag och min man hade haft en trevlig lördagkväll tillsammans med våra vänner och hade gått och lagt oss rätt sent på natten. Min dotter var på kryssning tillsammans med sin pojkvän, sin bror och hans flickvän och Carolines pappa var med också.

Klockan halv sju på morgonen väcks jag av att telefonen ringer och det är hennes pojkvän som ringer. Han säger att han har en dålig nyhet. Jag blev verkligen skiträdd. Jag tänkte "vad har hänt nu". Johannes är nämligen alltid så där kolugn så hon hade lika gärna kunnat dött och han lät sådär lugn i telefonen kände jag.

Sen berättade han att hon låg på sjukhus i Mariehamn, än en gång nerdrogad med morfin. Magen.   

Först blev jag lugn. Puh, hon levde. Sen blev jag rädd. Hur illa var det?! Johannes berättade att de haft en skittrevlig kväll och han och Caroline hade ju slagit på lite extra och bokat lyxhytt på båten. Hon stog och borstade tänderna och så fick hon en sån där magkramp och bara föll ihop och krampade av smärtor.

Till en början var det så illa att de höll på att diskutera alternativ som att operera henne där i Mariehamn eller att föra henne med helikopter till Uppsala.

Här borta i lilla Nora satt lilla jag och kände mig fruktansvärt liten och ensam kan jag säga, trots att jag hade både min man, Björn och Åsa hos mig. Min enda önskan var att kunna ta mig till Mariehamn vilket jag ju visste var helt omöjligt.

Jag ville inte att de skulle operera henne där, jag ville att hon skulle få komma till Uppsala och då skulle jag ta min bil dit i rallyfart kan jag säga.

Jag steg upp ur sängen sju. Hur skulle jag kunna sova. Det var ju omöjligt. Telefonen gick varm. Jag ville ha kontroll och hur sjutton skulle jag kunna ha det vid en tyst telefon!!!! Nej än ringde jag Johannes, än Robin. Kent, hennes pappa, vågade jag inte ringa eftersom jag visste att han var med henne hela tiden och mitt i smeten så att säga. Jag minns själv hur det var att vara den personen för fyra månader sen då det hände sist. Jag visste också att han skulle ringa mig så fort han hade möjlighet . Det gjorde han också. Han grät i telefonen och det gjorde jag med. Han är en stark person också och jag visste att han skulle klara av det men jag ville också vara där men nu var jag ju här.

Precis som sist så visade inte röntgenundersöknngarna någonting men dock så släppte den värsta smärtan när hon fick i sig kontrasten den här gången. Det var precis som att kontrasten löste den propp som satt i vägen.

Vi har fortfarande inte en aning om vad det var som utlöste smärtan men jag tror att det kan ha varit någon invagination eller dyligt när tarmarna liksom fastnar i varandra. Det gör fruktansvärt ont. Jag kan inte komma på något annat som ska ha kunnat förorsaka detta då hon ju faktiskt nyligen är opererad och alla sammanväxtningar är borta.

Hur som helst. Hon repade på sig snabbt efter detta och det hela slutade med att de kunde ta båten hem till Sverige igen och nu är allt som vanligt igen.

Det tar lite tid att fronta allt, smälta allt och gå vidare när man kastas så här ifrån förtvivlan till hopp. Jag vet inte hur vi ska göra nu, om vi ska avakta och se om det var något tillfälligt eller om vi ska gå vidare.

Man måste ju säga att hon är envis också, på gott och ont   . Två nätter senare trampade hon iväg och jobbade natt och dagen efter så åkte träningskläderna på och hon var nere på gymet   till min stora förfäran kan jag säga. Både jag och hennes pappa försökte att tala henne tillrätta men hennes kommentar var bara att hon minsann inte skulle låta magen ta över hennes liv och dessutom mådde hon bra av att träna och jobba och dessutom så ville hon testa de nya träningskläderna.

Suck!! Ja ja det är väl det som gör att hon alltid går genom eld och vatten. Hon har ett jävlaranamma utan dess like. Den där envisheten hon har gör verkligen att hon lyckas med allt hon bestämmer sig för. Jag tror inte ni förstår vilka otroliga smärtor hon kämpar med när hon får sådär ont. Jag har jobbat med sjukvård länge och sett många personer med olika smärtor komma och gå men den där gången i April när jag var med, nej jag har verkligen aldrig sett något liknande. Det var visserligen inte lika illa denna gång säger Caroline själv men det var trots allt så illa att hon svimmade och krampade.

Hur orkar man dagen efter ens stå upp på benen och ta sig över öppet hav och dagen efter det gå och jobba och träna som om inget hänt???

Mina arbetskamrater sa till mig att med den styrkan och viljan så kommer hon nog att bli chef en dag och sanna mina ord. Jag börjar tro det jag med.

Vi lämnar det här ämnet nu med avslutningen att jag hoppas att jag aldrig mer behöver skriva ett ord om att "nu har det hänt igen".

Tittar ni på tv något nuförtiden? Själv har jag som sagt var sett ut mina tre prio ett program.

Robinson

     True talent. Nu är ju alla personer som ska  tävla vidare uttagna så nu kommer nästa spännande vecka då juryn ska välja fyra addapter var utav alla de som gått vidare hittils. Så då blir det 12 st som ska tävla vidare sen när vi tittare ska få rösta. Många bra röster har gått vidare så det blir verkligen svårt att välja sen.

  Idol

Idol börjar inte förrän nu på söndag men med ett par nya jurymedlemmar så då får vi se hur det blir. Spännande. Min man tycker att audition är roligst när det är blandat med bra och sämre talanger men jag gillar bäst när den riktiga tävlingen börjar men för att komma dit så måste man ju hänga med från början anser jag.

Robinson har ju redan börjat och jag älskar Robinson. Satt som fastklistrad vid tv:n denna vecka och har redan skaffat mig favoriter.

 Denice är min främsta favorit och kommer nog också att vara det så länge hon klarar att hänga sig kvar, jag hoppas det blir hon som vinner.

Killarna har jag inte hunnit med att skaffa mig någon större uppfattning om ännu men    

Love verkar vara en sympatisk och social person och dessutom stark att klara sig vidare så i dagsläget så är nog Love och Denice mina två främsta vinnarpersoner.

Ja som ni ser så blir även nästa vecka fullspäckad av äventyr. Ha ha.

TV

Komma igång med träningen

Jobb

Dessutom så ska vi på BVC och barnmorskorna få åka iväg över en natt och prata ihop oss om hur vi ska kunna göra samarbetet ännu bättre än det är idag. Vi har redan idag ett bra samarbete men det kan alltid bli bättre. Vi har ju faktiskt hand om samma föräldrar och barn även om barnet ligger i magen när barnmorskorna har hand om familjen.

Så det här blir en lärorik och spännande vecka på alla sätt och vis.

Nu blir det att ladda upp till bowlingen ikväll.

Kram på er och hoppas ni alla får en jättefin helg.

Vickan.

 

vanessa

3 september 2011 14:03

Men va inte Denice tvungen att åka pga stroke?
eller va de någon annan?

http://sessa.myshowroom.se

Annehlie Eriksson

4 september 2011 12:11

Nix det var inte Denice. minns inte vad hon hette som fick stroke. Väldans synd om henne i vilket fall som helst. Denice är lagledaren i laget och hon är kvar : )det var hon som valde Love bland alla killar förresten.

 

Sita

3 september 2011 18:08

Stackars dej Annelie. Får en sådan chock på morgonen o inget kunna göra. Hoppas det inte händer någon mera gång. Kram

http://siitasblogg.blogspot.com

 

aurora

4 september 2011 16:30

Jag vet precis hur det känns. För ngr år sedan fick dottern njurbäckeninfl. stup i ett och åkte ut och in på sjukhus. Sv. Bowlingresultat. kan väl säga så här att får jag under 700 på 4 serier är jag inte glad. Kram

http://aurorasliv.blogspot.com

 

Fenixmona

5 september 2011 09:52

Så jobbigt för henne! Förstår att det är fruktansvärda smärtor! Envisheten är bra, låt henne göra det hon känner att hon vill!
Min äldste son, som har Dystrofia Myotonica är envis som synden! Frågar man hur det är så svarar han alltid:Bra! Han hänger med fast vitrodde han skulle suttit i rullstol och kanske behövt respirator nu...men han klarar sig med att använda andningsapparaten ibland. Envis som som synden...Det är bra!!! Kramiz

http://fenixmonasliv.blogspot.com

 

anniepiie

5 september 2011 11:03

Men gud jag har läst hela texten, usch för att vakna av ett sådant samtal, inge kul alls ju.... Tur att hon blev omhändetagen bra iaf och att hon mår bra nu! :)Jag kollar oxå på robinson och håller md om att denice verkar riktigt bra! Läskigt för hon som fick en stroke ju! :( Trodde först att de var dedär som dom hade ätit som gjorde att hon kände sig dålig... Ta hand om dig!♥ kramis

http://anniepiie.blogg.se

 

browneyedgirl

6 september 2011 06:50

Hej vännen =) Visst är det typiskt när snuvan kommer och man tvingas lägga träningen på hyllan. Men jag hoppas du snart är kry igen. Stor kram

http://www.blogg.mama.nu/browneyedgirl

 

Anita Lundwall

8 september 2011 17:44

Känner verkligen med din dotter, jag har "invagination som kommer och går ofta kramper senast på <usö i <juli <morfin inlagd <operation
hjälp plugga rumpan lägga tarmen på magen så tarmarna får vila Morfin röntgen phu inget roligt
Det enda roliga var att det kom något emellan så 23.30 avblåstes operationen på grund av en trafikolycka. Tur för mig. Väl hemma ringer min läkare Richard Lindberg och säger att det var tur att det inte blev någon op, inget han rekommenderade i nuläge, så kramplösande, diet om inte det hjälper akuten och morfin.Hoppas verkligen att det ordnar sig för din dotter hon är ju så ung mitt i livet, jag är ju över 70.
Anita Lundwall

http://tisalaya.bloggplatsen.se

 

Gilla

19 september 2011 09:30

Sån tur att din dotter blev så bra så snabbt.

I morse klockan 5 kom vi hem från Rhodos på två veckors semester. Så den här dagen kommer att gå i trötthetens tecken.

Jag hinner inte att läsa allt som har hänt under tiden, så det blir bara ett tack för kommentaren hos mej.

http://trebgilla.blogspot.com

 

Margit

19 september 2011 15:37

Hoppas att ALLT är väl med dig /er..trots att det var länge sen du lämnade spår i Bloggen... Kram till dej!!!!

http://margitholm.blogg.se

Annehlie Eriksson

25 september 2011 19:27

Allt är bara bra.Det har bara varit lite dåligt med tid över till bloggen och sen var vi utan internet ett par veckor också.

 

mollan70

3 oktober 2011 22:27

Vilken mardröm. Hoppas att de kan hitta felet med magen så att hon slipper vara med om flera attacker!

http://www.metrobloggen.se/mollan70

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej! Det var några dagar sen jag skrev i bloggen nu men dagarna är milt sagt fullspäckade av arbete och så träning såklart då så jag har faktiskt inte hunnit med att skriva nåt i bloggen på några dagar. Så ska försöka sammanfatta dagarna som gåt...

  Idag ringde klockan 05.10. Klockan 05.20 klev jag upp ur sängen. Time to run!!! Jag älskar verkligen morgonträningen mest av alla träningspass. Dels känns det skönt att starta morgonen med att vara sund, dels blir man pigg av träning och klara...

  Styrketäning eller   Löpning. Ja det vete tusan vad jag tycker är roligast nu alltså. Jag som verkligen avskytt styrketräning tidigare. Nu älskar jag att pressa kroppen till det yttersta och köra så musklerna är alldeles möra efteråt. Vad ...

  Ville bara slänga ut den här bilden som jag stal från fitnesfightens sida ifall det är nån som undrar vad jag håller på med. Det är precis det här jag håller på med, att skafa mig en livsstil som kan vara för alltid.   Ibland blir jag bara ...

  Studsade nästan upp ur sängen i morse när klockan ringde redan tjugo över fem. Idag var det ÄNTLIGEN dax att inta nya träningsdojjorna och dra ner till gymet och löpa på löpbandet. Jag vet att det är många som inte gillar att springa på löpband,...