Hej mina kära vänner. Hoppas ni har det bra där ute i höstens tecken. Att jag än en gång varit borta från bloggen ett tag beror på  en salig blandning av saker som kommit emellan, dåligt med tid och ofantligt mycket jobb och sena jobbarkvällar. Men ska inte bara skylla på det. Hela veckorna är ju nu fyllda med bra tv program så då hinns helt enkelt inte bloggen med.

Träningen har också fått stå över. Dock inte på grund av tidsbrist (träning går alltid att få in i schemat. Om inte annat så på morgontimmarna) men den här förbannade förkylningen har helt enkelt gjort att jag inte kunnat träna på snart två veckor. Jag har visserligen kört ett yogapass och tänker köra ett i helgen också och lite lugna promenader men annars så är det stiltje på den fronten.

Förkylningen är dock bättre än tidigare. Förra veckan vara värst för då kände jag mig febrig också och förra helgen hade jag rinnsnuva som gick till världshistorien. Den här veckan har hostan varit värst och där står jag nu och stampar, med jordens rethosta men snuvan är åtminstone mycket bättre. Så alltid något gott med det onda.

Men jag längtar så otroligt mycket efter mina träningsstunder. Nästa vecka ska jag gå ner och power walka på bandet iallafall tänkte jag . Sen blir det lite bowling i kväll och några promenader i helgen som sagt var. Men jag längtar tills jag kan få börja köra på ordentligt igen. Jag är dock otroligt nogrann med att inte köra för hårt när jag är riktigt förkyld. Jag har sett alltför många hjärtmuskelinflammationer på grund av just detta. Så där är jag benhård att låta kroppen få vila när den behöver vila.

Det här är min dotter

Förra helgen skrämde hon än en gång livet ur oss minst sagt. Jag och min man hade haft en trevlig lördagkväll tillsammans med våra vänner och hade gått och lagt oss rätt sent på natten. Min dotter var på kryssning tillsammans med sin pojkvän, sin bror och hans flickvän och Carolines pappa var med också.

Klockan halv sju på morgonen väcks jag av att telefonen ringer och det är hennes pojkvän som ringer. Han säger att han har en dålig nyhet. Jag blev verkligen skiträdd. Jag tänkte "vad har hänt nu". Johannes är nämligen alltid så där kolugn så hon hade lika gärna kunnat dött och han lät sådär lugn i telefonen kände jag.

Sen berättade han att hon låg på sjukhus i Mariehamn, än en gång nerdrogad med morfin. Magen.   

Först blev jag lugn. Puh, hon levde. Sen blev jag rädd. Hur illa var det?! Johannes berättade att de haft en skittrevlig kväll och han och Caroline hade ju slagit på lite extra och bokat lyxhytt på båten. Hon stog och borstade tänderna och så fick hon en sån där magkramp och bara föll ihop och krampade av smärtor.

Till en början var det så illa att de höll på att diskutera alternativ som att operera henne där i Mariehamn eller att föra henne med helikopter till Uppsala.

Här borta i lilla Nora satt lilla jag och kände mig fruktansvärt liten och ensam kan jag säga, trots att jag hade både min man, Björn och Åsa hos mig. Min enda önskan var att kunna ta mig till Mariehamn vilket jag ju visste var helt omöjligt.

Jag ville inte att de skulle operera henne där, jag ville att hon skulle få komma till Uppsala och då skulle jag ta min bil dit i rallyfart kan jag säga.

Jag steg upp ur sängen sju. Hur skulle jag kunna sova. Det var ju omöjligt. Telefonen gick varm. Jag ville ha kontroll och hur sjutton skulle jag kunna ha det vid en tyst telefon!!!! Nej än ringde jag Johannes, än Robin. Kent, hennes pappa, vågade jag inte ringa eftersom jag visste att han var med henne hela tiden och mitt i smeten så att säga. Jag minns själv hur det var att vara den personen för fyra månader sen då det hände sist. Jag visste också att han skulle ringa mig så fort han hade möjlighet . Det gjorde han också. Han grät i telefonen och det gjorde jag med. Han är en stark person också och jag visste att han skulle klara av det men jag ville också vara där men nu var jag ju här.

Precis som sist så visade inte röntgenundersöknngarna någonting men dock så släppte den värsta smärtan när hon fick i sig kontrasten den här gången. Det var precis som att kontrasten löste den propp som satt i vägen.

Vi har fortfarande inte en aning om vad det var som utlöste smärtan men jag tror att det kan ha varit någon invagination eller dyligt när tarmarna liksom fastnar i varandra. Det gör fruktansvärt ont. Jag kan inte komma på något annat som ska ha kunnat förorsaka detta då hon ju faktiskt nyligen är opererad och alla sammanväxtningar är borta.

Hur som helst. Hon repade på sig snabbt efter detta och det hela slutade med att de kunde ta båten hem till Sverige igen och nu är allt som vanligt igen.

Det tar lite tid att fronta allt, smälta allt och gå vidare när man kastas så här ifrån förtvivlan till hopp. Jag vet inte hur vi ska göra nu, om vi ska avakta och se om det var något tillfälligt eller om vi ska gå vidare.

Man måste ju säga att hon är envis också, på gott och ont   . Två nätter senare trampade hon iväg och jobbade natt och dagen efter så åkte träningskläderna på och hon var nere på gymet   till min stora förfäran kan jag säga. Både jag och hennes pappa försökte att tala henne tillrätta men hennes kommentar var bara att hon minsann inte skulle låta magen ta över hennes liv och dessutom mådde hon bra av att träna och jobba och dessutom så ville hon testa de nya träningskläderna.

Suck!! Ja ja det är väl det som gör att hon alltid går genom eld och vatten. Hon har ett jävlaranamma utan dess like. Den där envisheten hon har gör verkligen att hon lyckas med allt hon bestämmer sig för. Jag tror inte ni förstår vilka otroliga smärtor hon kämpar med när hon får sådär ont. Jag har jobbat med sjukvård länge och sett många personer med olika smärtor komma och gå men den där gången i April när jag var med, nej jag har verkligen aldrig sett något liknande. Det var visserligen inte lika illa denna gång säger Caroline själv men det var trots allt så illa att hon svimmade och krampade.

Hur orkar man dagen efter ens stå upp på benen och ta sig över öppet hav och dagen efter det gå och jobba och träna som om inget hänt???

Mina arbetskamrater sa till mig att med den styrkan och viljan så kommer hon nog att bli chef en dag och sanna mina ord. Jag börjar tro det jag med.

Vi lämnar det här ämnet nu med avslutningen att jag hoppas att jag aldrig mer behöver skriva ett ord om att "nu har det hänt igen".

Tittar ni på tv något nuförtiden? Själv har jag som sagt var sett ut mina tre prio ett program.

Robinson

     True talent. Nu är ju alla personer som ska  tävla vidare uttagna så nu kommer nästa spännande vecka då juryn ska välja fyra addapter var utav alla de som gått vidare hittils. Så då blir det 12 st som ska tävla vidare sen när vi tittare ska få rösta. Många bra röster har gått vidare så det blir verkligen svårt att välja sen.

  Idol

Idol börjar inte förrän nu på söndag men med ett par nya jurymedlemmar så då får vi se hur det blir. Spännande. Min man tycker att audition är roligst när det är blandat med bra och sämre talanger men jag gillar bäst när den riktiga tävlingen börjar men för att komma dit så måste man ju hänga med från början anser jag.

Robinson har ju redan börjat och jag älskar Robinson. Satt som fastklistrad vid tv:n denna vecka och har redan skaffat mig favoriter.

 Denice är min främsta favorit och kommer nog också att vara det så länge hon klarar att hänga sig kvar, jag hoppas det blir hon som vinner.

Killarna har jag inte hunnit med att skaffa mig någon större uppfattning om ännu men    

Love verkar vara en sympatisk och social person och dessutom stark att klara sig vidare så i dagsläget så är nog Love och Denice mina två främsta vinnarpersoner.

Ja som ni ser så blir även nästa vecka fullspäckad av äventyr. Ha ha.

TV

Komma igång med träningen

Jobb

Dessutom så ska vi på BVC och barnmorskorna få åka iväg över en natt och prata ihop oss om hur vi ska kunna göra samarbetet ännu bättre än det är idag. Vi har redan idag ett bra samarbete men det kan alltid bli bättre. Vi har ju faktiskt hand om samma föräldrar och barn även om barnet ligger i magen när barnmorskorna har hand om familjen.

Så det här blir en lärorik och spännande vecka på alla sätt och vis.

Nu blir det att ladda upp till bowlingen ikväll.

Kram på er och hoppas ni alla får en jättefin helg.

Vickan.