Alldeles strax snart fyra dygn sen det hände. Kan inte fatta att allt gått så bra. Att du är hemma igen som om ingenting hänt. Jo jag vet att du har ont i såret. Jag vet att du inte kommer speciellt långa sträckor på dina kryckor men det är ju ett rent under att du repat dig så fort efter allt som hänt.

Jag var tveksam när jag tog hem dig igår ska du veta. Jag tänkte i mitt stilla sinne att "hur ska det här gå" när jag körde rullstolen genom den långa korridor rakan ner till entré L.  Men jag vet ju hur envis du är och jag förstår hur du tappert kämpade för att ta dig ut till dagrummet och hämta din kräm, att sätta på dig kläderna på egen hand. Allt för att visa doktorn att du var redo att åka hem fast så kanske inte riktigt var fallet.

Men du ville verkligen hem! Så det var bara att ta ett djupt andetag, packa ihop dotter och grejer och ta med henne hem och det gick ju bra.

Väl nere på apoteket fick jag med mig smärtstillande och sprutor för flera hundra. Efter alla nålstick så är hon inte ens spruträdd längre så någe gott med det onda som man brukar säga.

Idag har jag jobbat. Det kändes konstigt att knalla in på jobbet som om ingenting hade hänt bara dygn senare. Samtidigt som jag ville jobba, ville skingra tankarna och göra och säga saker som jag gör och säger varje dag. Samtidigt kände jag mig som en bov om natten när jag smög i väg i morse.

Jag ville inte lämna dig. Jag vill aldrig mer lämna dig! Jag är rädd för att någonting ska hända dig om jag lämnar dig! Önskar att jag var en kängurumamma. Då hade jag kunnat bära med dig på magen om dagarna : )

Fast jag tror å andra sidan inte att du skulle ha uppskattat det. Men det var med tunga steg jag satte mig i bilen och åkte till jobbet. Än en gång kände jag mig som en dålig mamma som prioriterade jobbet istället för dig. Men vad skulle jag göra. Du är 19 år och sjukkassans regler än såna att när man är 19 år så är man vuxen och då får tyvärr inte mamsen stanna hemma. Jag vet att du inte förebrår mig för det och jag vet att du och pappa hade en jättefin eftermiddag tillsammans och dessförinnan så fick du och David rå om varandra litegrand. Men ändå så kändes det "ont i hjärtat" När jag tittade in i sovrummet och såg dig sovandes så sött i sängen när jag skamset låste igen dörren och med tunga steg gick till jobbet tre och ett halvt dygn efter att jag varit på väg att förlora dig.

Jag vill inte att du ska flytta nu : ( Önskar att vi var siamesiska tvillingar så du inte kunde flytta iväg utan mig. Fast jag tror inte Johannes skulle uppskatta att mamma flyttade in i lägenheten tillsammans med er. Ha ha.

Hur som helst. Det här scenariet har fått mig att bli mer rädd om livet och att aldrig ta varandra för givet. Varje gång man träffas kan vara den sista så varje minut och varje sekund gäller det att ta vara på.

Nu kommer Carolines pojkvän i morgon. Han har också självklart varit jätteorolig och på ett sätt så är det nästan värre att sitta livrädd 12 mil bort och bara vänta vid en tyst telefon än att vara mitt i alltihop. Men nu kan de snart kramas och se framåt i livet igen och se framåt att bli sambos och skapa sig en framtid ihop.

Johannes tar med sig missarna hit i morgon också så äntligen får jag träffa de sm godingarna Missan och Lillan. Min man är mindre förtjust i missarna men han kommer att vara såld på de när han träffat de. Det är jag säker på : )

   På Lördag är vi dessutom nu hembjudna till ett par vänner till oss här i Nora på en bit mat och spela lite spel. Det har vi med glädje tackat ja till. Det ska bli kul att pusta ut och göra något kul. Caroline har ju sin pojkvän här då och om något mot förmodan skulle hända så är vi ju bara minuter bort.

Helgen efter är det påsk och då kommer min son och min svärdotter hem. Det ska bli jätteskönt att träffa de också. Efter allt det här så har jag blivit så sårbar och fick jag välja så skulle jag helst ha mina barn hos mig hela tiden.

Så jag ser verkligen fram emot den här helgen med min dotter och nästa helg med min son.

Livet har återvänt och jag är så tacksam!!!

Nu kan vi åter igen se fram emot en student då du får vara med och sjunga...."Åh den ljusnande framtid är vår!!!"

Undrar om nån kan förstå hur lycklig jag är nu!

Kram och godnatt.