Hittade den här bilden hos en bloggkompis och tyckte att den passade bra i mitt blogginlägg idag.

Nu har jag hämtat hem min dotter. Hon ligger just nu i soffan här hemma och mår gott. Hon har visserligen väldigt ont i operationssåret så hon hoppar runt som halta Lotta på kryckor till ställen som hon måste besöka som typ toaletten.

Resterande tid har hon parkerat sig i soffan med tv och dator till hands. Skönt att allting verkar på att bli som vanligt igen. Hon har visserligen lite feber efter operationen också men det var normalt sa doktorn.

Nu har jag varit på apoteket och hämtat ut värktabletter och fragminsprutor åt henne som hon ska ta till natten i några dagar till.

Det känns helt otroligt hur fort allting vänt. Om två timmar är det precis tre dygn sen allting hände. Nu är hon opererad och hemma och allting är bra. I allafall precis så bra som man kan förvänta sig efter en operation. Det kommer att ta tid innan minnebilderna från den ödesdigra kvällen bleknar. Det kommer att ta tid innan jag kan möta en ambulans med sirenerna på utan att få en klump i magen.

Det kommer att ta tid innan jag kan memorera utan att börja gråta.

Allt kommer att ta tid men allt får också ha sin tid. Huvudsaken är att hon är hemma nu och att hon äntligen blev tagen på allvar och fick hjälp.

så många gånger som hon nu har sökt hjälp, haft ont, undersökningr har gjorts men ingenting hittats.

För ungefär ett år sen så hände något liknande, som en förkänning av detta scenarium. Då fick hon också magkramp. Jag var inte hemma vid det tillfället. Jag var hos en väninna i Västerås. Då upplevde hon att det var den värsta magkramp hon fått och hon fick även då morfin mot smärtorna och då gav det med sig. Hon var då sjutton år gammal (nästan 18) och då skickade man hem henne på natten utan att meddela mig.

På måndagen när jag ringde och ifrågasatte det så fick jag prata med en snäsig läkare på kirurgen som sa att när han läste journalanteckningen så stog det att hon hade varit så ofrivillig att svara på frågor och betett sig så märkligt att man misstänkt att det var något psykiskt.

Hon har aldrig haft några psykiska problem tidigare så jag tyckte det var märkligt att detta skulle ha uppstått helt plötsligt. Nu kan jag förstå att hon inte ville svara på frågor osv.

Jag förstår att hon hade fruktansvärt ont även då och då fanns ingen mamma där som kunde hennes sjukdomshistoria. Då fick hon ligga där ensam och rädd med en smärta utöver det vanliga. Inte undra på att hon inte ville svara på frågor. Dumskalle till läkare tänkte jag!

Hur som helst, sen fick vi en tid till kirurgen. Jag hade laddat för detta möte. Hade blåst upp mig till värsta lejonhonan beredd att försvara mitt barn till 100 %. Men då fick vi träffa en jättegullig läkare som tog oss på allvar och skickade henne på olika undersökningar. Man kunde inte heller då se de där sammanväxtningarna på röntgen men man kunde se en försvagad bukhinna. Då en "onödig öppning" kunde förorsaka fler smmanväxtningar så beslöt vi oss för att avakta. Dumt tänkt så här i efterhand eftersom hon även då ömmade på stället när han klämde där.

Sen dess har allt varit relativt lungt fram till nu. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att operationen blev gjord för även denna gång så visade undersökning och prover ingenting. Inte ens kontraströntgen visade någonting. Men likförbannat när man öppnade buken så fanns det sammanväxtningar där.

Slutet gott, allting gott som man brukar säga. Nu ska jag ta en tur ner till affären och handla lite av det jag glömde tidigare idag och sen ska jag laga lite mat.

Imorgon ska jag faktiskt jobba. Jag har fått tagit semester de här dagarna och jag kan ju knappast säga att jag legat och glassat mig på semestern!

Min kompanjon har fått jobba för två så nu är det dax att bjussa igen. Min man är hemma med Caroline på förmiddagen i morgon och när han åker till jobbet så kommer hennes pappa hit och är med henne några timmar innan jag kommer hem. På fredagen sen så ska hon nog klara sig själv i några timmar tror jag.

På ett sätt ska det bli skönt att få komma till jobbet och skingra tankarna lite även om jag är medveten om att det kommer att uppstå många frågor från arbetskamraterna som naturligtvis också varit oroliga.

Kram på er allihop och tack för allt ert stöd under de här dagarna. Det har hjälpt mig otroligt mycket.

Vickan