Tiden innan barnen fanns finns inte. Den tiden är på något sätt betydelselös för den dagen som ni föddes då insåg jag att det jag tidigare satt värde på var inte ens i närheten av det värde jag fick den dagen då jag födde er.

Många har sagt orden "jag skulle ge mitt liv för mina barn". Igår tänkte jag " Låt henne leva. Ta mig istället". Då förstog jag tyngden i orden för jag menade verkligen vartenda ord jag tänkte.

Min styrka har alltid varit att kunna sätta ord på det jag känner. Det känns oerhört viktigt för mig att skriva ner det jag känner, sätta ord på mina känslor istället för att behålla de inom mig. så det är det jag gör här och nu ifall ni undrar. Jag bearbetar det som hänt och det som händer just nu.

Vad hände då egentligen. Det vet jag inte. Ena stunden satt du där framför datorn. I nästa stund så fick du en magkramp och du segnade ner på golvet.

Jag stog med SOS i handen när jag såg hur du plötsligt började krampa och flimra med ögonen. Jag kastade telefonluren till min man och sa "Prata med de. Jag tar hand om henne".

I nästa stund låg du medvetslös. Jag kunde inte känna nån puls och om den fanns så var den så tunn att den var omöjlig att känna. Du andades inte och du låg som en trasa i min famn. Jag kände adrenalinet koka. Det var fruktansvärt. Jag skrek "Hon andas inte ! Hon andas inte!" I nästa stund hade jag lagt dig tillrätta på golvet och gjort en inblåsning. Du pustade till men så lite som knappt märkbart. Adrenalinet ökade ännu mer. Jag gjorde en till inblåsning. Bröstet höjde sig och nu hostade du till ordentligt och sen började du att krampa istället. Först blev jag lättad. Du levde!!!! Jag hade fått liv i dig igen. Men sen när inte krampen gav sig och jag såg hur dina ögon rullade runt som små jordklot då blev jag riktigt rädd.

Jag SKREK " Var i helvete är ambulansen!!!!!!! Hon krampar! Hon krampar!!

Det var då David sa "Du måse hålla dig lugn Annelie!! Håll dig lugn!!".

Orden nådde mig som en röst i natten. Tack gode gud att de nådde hjärnhalvan direkt för helt plötsligt gick det upp för mig att han hade rätt. Jag måste hålla mig lugn." Fokus på Caroline nu. Du vet vad du ska göra. Du har gjort det här förut." sa en röst. "Men inte på din dotter" sa en annan röst.

Framstupa sidoläge, varma filtar och vänta ut krampen, tala lugnande.

Hör ambulansen rulla in på gården. Jag sa nog högt "Tack gode gud för att du hörde min bön".

Ambulanskillarna störtade in. Vi låg tre personer på golvet och letade kärl att sticka i. Plötsligt var sjuksköterskekompetensen tillbaks. Den som under några få sekunder var som bortblåst kändes det som. Alla kärl sprack. kramperna avlöste varandra. Syrgasen hjälpte föga. Till sist lyckades den ena ambulanskillen få in venflonen och hon kunde äntligen få morfin och stesolid.

In till Usö i raketfart med blåljus. Narkosen mötte upp oss på vägen och följde med i ambulansen på vägen in. Där inne fortsatte mardrömmen i timmar. Efter fyra timmar fick vi lämna henne på AVA totalt neddrogad och i smärtor. Det kändes inte bra. Jag kände mig som världens sämsta mamma när jag lämnade mitt älskade barn i det skicket och åkte hem. Hon grät "mamma". Det var hjärtskärande. Jag vet inte vart jag fick krafterna ifrån att åka hem men sköterskan sa att jag inte kunde stanna kvar.

Jag hade inte gråit på fyra timmar. Jag hade haft panik, jag hade känt världen rasat samman men tårarna hade inte ens tittat fram. Nu grät jag så jag trodde att jag inte hade några tårar kvar. David grät också. Vi höll varandras händer och vi grät tillsammans. Vi hade just genomlidit det värsta tänkbara och nu var vi på väg hem...utan Caroline.

Nu fick jag iallafall precis besked om att operationen är över och att den gått bra. Jag vet inte vad de funnit men det får jag veta mer om i morgon. Nu tänker jag gå och lägga mig. Ny dag i morgon. Hoppas det blir en riktigt bra dag.

Hoppas jag snart kan få se det här härliga leendet igen.

Kram kram kram

 

Michael Ljungqvist

11 april 2011 23:20

Lilla lilla Carro! <3 vad ska jag säga.. Det är så hemskt detta. Tänker på dig och er. Jag hoppas i all min värd att allt blir bra igen. Älskar er så himla mycket. <3 <3 <3 <3 TUSEN KRAMAR TILL ER

Annehlie Eriksson

12 april 2011 10:05

Tack Micke. Ja allt har varit så fruktansvärt så jag kan knappt sätta orde på det.Jag har iallafall alridg varit så rädd i hela mitt liv och stackars Carro hade dödsångest så det bara small om det. Usch fruktansvärt alltihop! Nu ska jag strax ringa AVA och höra hur operationen gick och vad de fann för något. tack för kramarna Micke. De behöver vi många av nu. kram tillbaks.Vi älskar dig också, det vet du vännen.

 

Sita

12 april 2011 05:32

God morgon. Vilket helvete du måste ha haft. Något sådant inten mamma vill vara med om. Hoppas hon är bättre nu. Kramar

http://siitasblogg.blogspot.com

Annehlie Eriksson

12 april 2011 10:02

Får snart svar på hur operationen gått och ja, jag hoppas verkligen vid gud även jag att vi slippar vara med om det här igen. jag kommer att drömma mardrömmar om den där kvällen länge. Tack för kramarna. De värmer.

 

Jennie och jim

12 april 2011 13:19

Vi tänker på er! <3 massa kramar till er

Annehlie Eriksson

12 april 2011 20:15

Tack! Törs knappt säga det men jag tror faktiskt att mardrömmen är över nu för en mardröm var det och jag kommer nog att vakna många nätter och tro att mardrömmen är tillbaks igen. kram på er.
PS: vad kul att höra ifrån er. Det var längesen nu. : )

 

marie-anne

13 april 2011 10:58

kära annelie åh herre gud vilken fasa kan inte läsa hela ditt inlägg för tårarna sprutar på mig och alla mina minnen av min sons död ramlar över mig. jag är så tacksam för att allt gick bra och att din dotter klarade sig mina varmaste tankar till dig och din familj kram från marie-anne mamma till marcus 82- 02 alltid älskad alltid saknad

http://www.tillminneavmarcus.dinstudio.se

Annehlie Eriksson

13 april 2011 16:29

Jag förstår det Marianne och det första jag tänkte när allt lugnat ner sig var "nu vet jag hur marianne kände sig när Marcus dog". Usch jag får rysningar när jag tänker på det som varit. Tack gode gud att allt gick bra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej! Det var några dagar sen jag skrev i bloggen nu men dagarna är milt sagt fullspäckade av arbete och så träning såklart då så jag har faktiskt inte hunnit med att skriva nåt i bloggen på några dagar. Så ska försöka sammanfatta dagarna som gåt...

  Idag ringde klockan 05.10. Klockan 05.20 klev jag upp ur sängen. Time to run!!! Jag älskar verkligen morgonträningen mest av alla träningspass. Dels känns det skönt att starta morgonen med att vara sund, dels blir man pigg av träning och klara...

  Styrketäning eller   Löpning. Ja det vete tusan vad jag tycker är roligast nu alltså. Jag som verkligen avskytt styrketräning tidigare. Nu älskar jag att pressa kroppen till det yttersta och köra så musklerna är alldeles möra efteråt. Vad ...

  Ville bara slänga ut den här bilden som jag stal från fitnesfightens sida ifall det är nån som undrar vad jag håller på med. Det är precis det här jag håller på med, att skafa mig en livsstil som kan vara för alltid.   Ibland blir jag bara ...

  Studsade nästan upp ur sängen i morse när klockan ringde redan tjugo över fem. Idag var det ÄNTLIGEN dax att inta nya träningsdojjorna och dra ner till gymet och löpa på löpbandet. Jag vet att det är många som inte gillar att springa på löpband,...