Tiden innan barnen fanns finns inte. Den tiden är på något sätt betydelselös för den dagen som ni föddes då insåg jag att det jag tidigare satt värde på var inte ens i närheten av det värde jag fick den dagen då jag födde er.

Många har sagt orden "jag skulle ge mitt liv för mina barn". Igår tänkte jag " Låt henne leva. Ta mig istället". Då förstog jag tyngden i orden för jag menade verkligen vartenda ord jag tänkte.

Min styrka har alltid varit att kunna sätta ord på det jag känner. Det känns oerhört viktigt för mig att skriva ner det jag känner, sätta ord på mina känslor istället för att behålla de inom mig. så det är det jag gör här och nu ifall ni undrar. Jag bearbetar det som hänt och det som händer just nu.

Vad hände då egentligen. Det vet jag inte. Ena stunden satt du där framför datorn. I nästa stund så fick du en magkramp och du segnade ner på golvet.

Jag stog med SOS i handen när jag såg hur du plötsligt började krampa och flimra med ögonen. Jag kastade telefonluren till min man och sa "Prata med de. Jag tar hand om henne".

I nästa stund låg du medvetslös. Jag kunde inte känna nån puls och om den fanns så var den så tunn att den var omöjlig att känna. Du andades inte och du låg som en trasa i min famn. Jag kände adrenalinet koka. Det var fruktansvärt. Jag skrek "Hon andas inte ! Hon andas inte!" I nästa stund hade jag lagt dig tillrätta på golvet och gjort en inblåsning. Du pustade till men så lite som knappt märkbart. Adrenalinet ökade ännu mer. Jag gjorde en till inblåsning. Bröstet höjde sig och nu hostade du till ordentligt och sen började du att krampa istället. Först blev jag lättad. Du levde!!!! Jag hade fått liv i dig igen. Men sen när inte krampen gav sig och jag såg hur dina ögon rullade runt som små jordklot då blev jag riktigt rädd.

Jag SKREK " Var i helvete är ambulansen!!!!!!! Hon krampar! Hon krampar!!

Det var då David sa "Du måse hålla dig lugn Annelie!! Håll dig lugn!!".

Orden nådde mig som en röst i natten. Tack gode gud att de nådde hjärnhalvan direkt för helt plötsligt gick det upp för mig att han hade rätt. Jag måste hålla mig lugn." Fokus på Caroline nu. Du vet vad du ska göra. Du har gjort det här förut." sa en röst. "Men inte på din dotter" sa en annan röst.

Framstupa sidoläge, varma filtar och vänta ut krampen, tala lugnande.

Hör ambulansen rulla in på gården. Jag sa nog högt "Tack gode gud för att du hörde min bön".

Ambulanskillarna störtade in. Vi låg tre personer på golvet och letade kärl att sticka i. Plötsligt var sjuksköterskekompetensen tillbaks. Den som under några få sekunder var som bortblåst kändes det som. Alla kärl sprack. kramperna avlöste varandra. Syrgasen hjälpte föga. Till sist lyckades den ena ambulanskillen få in venflonen och hon kunde äntligen få morfin och stesolid.

In till Usö i raketfart med blåljus. Narkosen mötte upp oss på vägen och följde med i ambulansen på vägen in. Där inne fortsatte mardrömmen i timmar. Efter fyra timmar fick vi lämna henne på AVA totalt neddrogad och i smärtor. Det kändes inte bra. Jag kände mig som världens sämsta mamma när jag lämnade mitt älskade barn i det skicket och åkte hem. Hon grät "mamma". Det var hjärtskärande. Jag vet inte vart jag fick krafterna ifrån att åka hem men sköterskan sa att jag inte kunde stanna kvar.

Jag hade inte gråit på fyra timmar. Jag hade haft panik, jag hade känt världen rasat samman men tårarna hade inte ens tittat fram. Nu grät jag så jag trodde att jag inte hade några tårar kvar. David grät också. Vi höll varandras händer och vi grät tillsammans. Vi hade just genomlidit det värsta tänkbara och nu var vi på väg hem...utan Caroline.

Nu fick jag iallafall precis besked om att operationen är över och att den gått bra. Jag vet inte vad de funnit men det får jag veta mer om i morgon. Nu tänker jag gå och lägga mig. Ny dag i morgon. Hoppas det blir en riktigt bra dag.

Hoppas jag snart kan få se det här härliga leendet igen.

Kram kram kram

Nu vet jag hur det känns när maktlösheten dräper en som ett stort jävla svart tomrum.

 Nu vet jag hur minuter kan kännas som timmar när det känns som klockan stannat men inte händelserna.

Nu vet jag hur det känns att veta att besitta kunskaper men helt plötsligt inte veta hur man ska utöva de.

Nu vet jag hur det känns att tvingas att behålla lugnet och kontrollen när iaktagelserna säger att läget är allt annat än under kontroll.

Ja nu vet jag hur det känns att stå på tidens rand och tänka tanken "jag förlorar henne nu! Jag förlorar henne nu!"

Jag vet hur det känns att sitta i en ambulans med blåljusen på tillsammans med människor som är betydligt kompetentare än jag, jag slöt ögonen för någon sekund, knäppte händerna och bad till gud "Käre gud. Gör så att min dotter överlever det här. Jag går genom eld och vatten för henne. Jag gör vad som helst bara du hjälper mig nu!

Hjälp mig!"

Jag gör allt för dig min älskade dotter. Nu när allt är under kontroll så kommer tårarna. De forsar nerför kinderna av tacksamhet. Av tacksamhet att du kom hem igår. Av tacksamhet att du inte åkte tåg och detta hände på tåget. Av tacksamhet att jag är sjuksköterska och att jag i detta kaos som uppstod kunde ta fram mina kunskaper och faktiskt rädda ditt liv där på köksgolvet när du föll ihop som en trasa och krampade tills du förlorade medvetandet. Av tacksamhet att min man var hemma och styrde upp. Tack för att du finns David. Tack för att du tog dig ton mot mig när jag för en sekund tappade kontrollen där på köksgolvet och fick en tillfällig blackout. Det fick mig att vakna upp och styra upp situationen igen innan äntligen ambulanspersonalen var på plats.

Tack snälla ambulanspersonal för det lugn ni utstrålade fast jag vet att ni inte alls var speciellt lugna inombords. Tack narkosen för att ni mötte upp oss, det kändes betydligt tryggare när ni var med på resan in.

Som sagt var. Det här var den värsta natt jag varit med om nånsin men nu vet jag hur det känns att bli rädd. Jag inser nu att jag aldrig tidigare varit rädd nån gång i hela mitt liv. Men nu vet jag hur det känns.

Jag vet hur det känns att se sin dotter få mängder med morfin, stesolid och fenatoin. Jag vet hur det känns att se henne försvinna bort i ett morfinrus. Endast apparaturen bekräftar att hon lever.

Hur kan en sån liten kropp klara av såna mängder med narkotikapreparat och ändå ha så ont att hon vrålar av smärta.

Jag vet inte, jag förstår inte allt men jag förstår att jag i detta nu endast är en mamma och att jag älskar dig gränslöst hjärtat.

Den värsta dagen i både ditt och mitt liv blev din 19 års dag. Sorgligt men sant. Men nu hoppas jag att läkarna en gång för alla går till botten med det här för kommer du hem nu så törs jag varken sova eller jobba känns det som.

JAG ÄLSKAR DIG!

kram mamma