Japp då känns det som att man var i gång igen då iallfall. Förra veckan kan man väl lugnt kalla för en mjukstart, en gång dansade jag zumba och sen blev det inge mer. Jag vet inte men jag fann aldrig riktigt den där sanna glädjen med passet som jag tidigare är van vid att känna. Det där lyckoruset av att känna sig ett med rytmerna, känslan av att ge allt vad man kan under passet och sen känslan av njutning efteråt. "I did it".

Den infann sig aldrig riktigt. Inte heller i tisdags när jag körde samma pass så infann sig lyckoruset. Jag kände mig nöjd men saknade på något vis en viss känsla. Kanske det var så av den enkla anledningen att jag inte mådde bra, att allting var kaos i mig inobords. Kände liksom inte igen mig själv.

Tack och lov får man väl säga att jag är den människa jag är som drar i handbromsen tidigt. Det vill säga så fort jag känner att jag är ute på okända marker och betar där jag känner inte känner mig tillfreds så tar jag tacksamt emot den hjälp som finns, jag söker den till och med om det känns som att det behövs. Jag väntar inte tills jag står vid stupet. Nej jag sträcker gärna ut en hand och skriker på hjälp. Jag tror att många människor gör precis tvärtom. Fortsätter att gå i det mörka. Nej det är inget för mig. Jag är en levnadsglad människa som älskar livet och livet är alldeles för kort med att slösa bort på att må dåligt.

För några månader sen när jag var hos Terrys elever på en psykometri kväll så sa den tjejen som läste av mig att jag är en känslomänniska. Det vill säga att när jag är glad så är jag väldigt glad, är jag ledsen så sprutar tårarna och ingen kan undgå att se att världen håller på att rasa ihop. Blir jag arg blir jag SKITARG. Jag har ett temperament utan dess lika som mina närmaste fått smaka på några gånger.

Jag är ganska lätt att läsa av. Men jag har också en förmåga att bara släppa allt det jobbiga om bara den andra värlen är helt olik den värld där problemen hopas.

Det är därför jag alltid tjatar om "egen tid" till mina föräldrapar för egen tid kan rädda det mesta. Egen tid kan vara träning, promenader och massage. Det är vad egen tid är för mig.

Hur som helst. Jag har fått lite extra stöd i mitt sätt att tänka, tycka och stötta och det har gett mig massor. Egentligen så visste jag redan det någon annan sa till mig men precis som jag säger till föräldrarna på mitt jobb "att själv få sätta ord på saker och ting man tänker " kan verkligen ge en insikt. För mig blev det en kick och jag tror att den kicken också idag gjorde att träningspasset kändes roligt och spännande och ÄNTLIGEN känns det som att man är igång igen.

I går var jag också med om en ny upplevelse. Jag var för första gången på taktilia massage. Har ju fått massage många gånger men det här var någonting nytt. Lite pirrigt var det, mest för att jag var lite nervös att det skulle killa. Efter bara 10 minuter så kände jag verkligen hur oxytocinet bara flödade. Samma känslor som när man ammar eller känner sig totalt förälskad. Lampan i taket liksom flöt iväg och jag kom på mig själv att hamna i någon slags andra värld. En helt ny känsla men gud så skönt det var.

Ja det kan man lugnt säga. Att jag nådde inre balans. Tack Anita för en underbar stund. Nu har du fått en ny kund : ) Det kostar 500 kr så särskilt ofta kan det inte bli och dessutom har jag ju min vän Pon som ger mig alldeles underbar massage däremellan, men typ varannan månad skulle jag kunna tänka mig att gå till Anita.

Nu är min vän Johannas och min födelsedags överaskning i hamn också. Vad det blir är än så länge bara en massa stora frågetecken för min man och Johannas sambo som fyller år med ganska så precis en månad emellan. Eftersom min man får vänta lite på presenten så har jag naturligtvis något lite extra på lut ; ) men det är inget speciellt för som ni vet så stämmer ju ordspråket" att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" alldeles utmärkt.

Nu blir det fångarna på fortet.

Kram Vickan