Hej mina vänner här ute på bloggen!

Jag förstår att ni väntat på bilderna från vandringen ; ) och ja, nu är jag hemma igen efter en alldeles underbar Lördag dag ute i naturen och en minst lika underbar kväll i spa miljö. Bilden ovan är en vy ifrån stället där vi bodde över natten och långt bort i horisonten så skymtar de blå bergen, kilsberget, där vi gick och gick och gick i fem timmar!!!!! Av de fem timmarna så hade vi två pausar på max 25 minuter var och en liten snabb drickpaus på typ 5 minuter efter en rätt jobbig stigning vi gjorde upp på    ett berg. Det kallar jag vandring och jag är fruktansvärt stolt över mig själv ska ni veta, ha ha. Men gissa om jag har träningsvärk idag. Det var inte så farligt när jag vaknade i morse men nu kan jag knappt gå!

Ja det var i den här underbar milljön vårt äventyr startade. Klockan tio prick i går morse satt jag där i min bil och väntade på att resten av gänget skulle anlända. Jag kände bara två från början, Jessica och Lisa så nu har jag helt plötsligt fått fem nya vänner på köpet. 

När alla hade kommit fick vi checka in på hotellet.

som var i de här två mysiga kåtorna som stog på värdinnans gård.

Vi kastade in våra grejer där och sen tog vi bilarna mot kilsbergen. Det var en bra bit att åka upp i bergen upp mot rusakula där vi skulle parkera.

Sen började färden med ryggsäckarna på ryggen.

Här hade vi gått en bra bit redan då vi kom fram till den här första riktiga stigningen. Det syns inte så bra på bilden men backen upp är faktiskt ganska brant upp. Hit skulle vi återvända i slutet på vår vandring många timmar senare skulle det visa sig men då skulle vi komma från ett annat håll (från vänster).

Här har vi iallafall tagit oss upp på höjden och det var riktigt, riktig vackert att blicka ut över vyerna.

Vi var alla väl överens om att vi behövde oss en dryckespaus efter denna långa uppförsbacke. Skål Lisa!!!

Jag som inte är någon vandringsmänniska i vanliga fall fick snabbt erfara att terrängen kunde vara allt från brant och snårig, till stenig och ojämn, till mossig och våt, till porlande bäckar där man fick hålla tungan rätt i mun och hoppa på stenarna eller att balansera på plankor som på vissa ställen såg ut att kunna gå av på mitten vilken sekund som helst till flacka höjder som på den här bilden. Ja ett stort äventyr var bara det att inte veta vad man skulle komma till för terräng.

Tur att man är en äventyrare iallafall  ; ) Det måste man nog vara om man ska bege sig ut på såna här äventyr.

Precis när åtminstone jag började fundera över vad jag gett mig in i så fann vi de här snubbarna mitt i skogen komma cyklandes i den här terrängen!!!! Det var då vi kom på att det nog inte var så farligt att vandra ändå vi som tidigare varit lite tveksamma. Ha ha.

Vi kom från det håll de försvinner åt nu och vi försökte att berätta att det nog inte var någon bra cykelväg det där direkt men det lyssnade de inte på. De bara skrattade och sa att lite äventyr skulle det väl vara.

Efter den stunden gick det helt plötsligt mycket lättare att vandra vidare med ryggsäcken på ryggen.

Sen kom vi fram till Blankhult där det egentligen var menat att vi bara skulle ta en kortare paus men nu var vi så hungriga allihop så det fick bli matpaus i 25 minuter. Det var skönt att vila benen men efter en stund blev vi frusna och vi var alla rörande överens om att det var betydligt bättre att gå än att sitta still.

Vi vandrade på ett par timmar til och nu hade vi kommit till thomasbodarna. I ca tre timmar hade vi vandrat nu och nu var det strax dax för ett andra stopp, kaffepaus.

stoppen var ljuvliga och kaffet var gott! Tur att vi hade kartläsare med oss också. Karin, Lisa och Camilla ser ut att ha fullt upp med att försöka ta reda på hur vi skulle fortsätta vår färd sen. Det fanns nämligen fler alternativ men ganska snart hade vi bestämt oss för att gå tillbaks en bit på samma väg och ta sommarvägen som den heter tillbaks till blankhult. Vi hade tagit fel väg på vägen hit. Vi hade tänkt att gå sommarvägen men hamnade på vintervägen (trodde vi) men det visade sig sen att det inte ens var vintervägen vi hamnat på utan någon  helt annan slinga. Inte undra på att man var blöt om fötterna. Tur att man hade extra strumpor med sig för här i thomasbodarna var det dax för strumpbyte kan jag säga.

Vi tog en sista titt ut över vyn från kaffebänken och det var då jag kom på att jag var tvungen att springa ner till dasset där nere och slå en drill. Jodå det fanns dass lite här och var utefter leden.

Sen var vilopausen slut. Dax att vandra vidare hemåt.

Den här vägen kom vi ut på en grusväg i blandkhult och på skylten står det Bergslagsleden. När vi sen gick utefter grusvägen så kom vi fram till stigen som vi gått på tidigare (den vi trott var vintervägen). Däruppifrån kom det ett gäng unga personer som gått upp där men vänt för att det var för blött. Vi nickade igenkännande och pekade på våra blöta fötter och sa "gå sommarvägen istället."

Här har vi kommit in i norra trollskogen och det här är vår ledarhund Alice. En i gänget, Ritva, hade sin goa hund med sig. Hon fick en lång promenad den här dagen.

Det var som sagt var mycket broar och grejer under hela vägen. Just den här sträckan var nog den vackraste sträckan vi gick.

Det här var ett vattenställe där det fanns mycket fiskar vilket även hunden Alice upptäckte och försökte fånga de. Precis när jag skulle ta kort så sprang hon iväg förstås.

Ja som sagt var man fick inte var rädd för att ramla i plurret eller att ramla och bryta benen av sig. Man fick balansera så gott det gick på brädorna och ta små skutt på stenarna. Tur att vi var en hel del sjuksköterskor i gänget. Ha ha.

Visst är den här bilden vacker men en porlande bäck och sen vattenfallet. Ja den här skogen var verkligen en trollskog! Det var bara trollen som fattades. Jag hade inte blivit förskräckt om det hade stått ett litet troll där på stigen.

Vandringen fortsatte och strax var vi framme vid det där kortet där första höjden uppenbarade sig och ja, tro det eller ej men vi såg cykelspår där nu efter grabbarnas cykelfärd. Karin gjorde klart för oss att nu hade vi ca en timme kvar till målet .Precis vad vi ville höra : ( En kvart hade låtit bättre men nu var det bara att bita ihop och vässa klorna för sista sträckan. Hi hi.

Till sist nådde vi iallafall målet

Sista sträckan var 300 m stuprakt uppåt men till sist så nådde vi rusakulans topp. helt färdiga kan jag säga. Då var det skönt att vila sina darriga ben och dricka ur den sista slurken ur fanta flaskan.

 Kolla vyn från rusakulans topp!!! Wow. Tänk att vi har gått och gått och gått i de här skogarna och nu var vi äntligen framme fem timmar senare.

Nu väntade BELÖNINGEN!

Mer om den berättar jag senare för nu kommer maken snart hem med nästa belöning

PIZZA!

Eftersom jag är fotografen på alla kort så är jag inte med på några kort men jag lovar att stjäla några kort från mina vänner sen och lägga ut här på bloggen så att ni ser att jag var med ; )

Kram Vickan